"Som en vildfogel i bur"

Anne Charlotte Leffler (1849 - 1892) var en mycket verksam, och målmedveten kvinna. Hon visste tidigt att hon skulle skriva och började med dramer redan i 15 - årsåldern. Henne far satt tidvis internerad på mentalsjukhus medan modern Gustava försökte stötta honom in i det sista. I familjen fanns också ett antal bröder. Den äldste, Gösta Mittag - Leffler, hade systern hela tiden mycken kontakt med. Han var en stark röst i den familjecensur som hon alltid förelade det hon hade skrivit. Efter dem var det den falkögda väninnan Thecla Sköldberg som fick läsa. Väninnan och författarinnan Alfhild Agrell var också ett bollplank. Carlot och Valfrid Ek var två av  ACL:s pseudonymer. (Såväl maken som brodern Gösta är emot att hon avslöjar sin identitet!) Maken, vice häradsdomare Gustaf Edgren ogillar hustruns "skrifklåda och fåfänga", vilket inte hindrar att ACL ett år efter giftermålet publicerar dramat Skådespelerskan om en kvinna som väljer konsten före familjelivet. Anne Charlotte Leffler beundrade mycket den engelska författarinnan George Eliot vars skicklighet som psykolog och realist imponerade. Att förklara människan - det är och har alltid varit den äkta konstens uppgift, tycker ACL. Hon är fullkomligt orädd och skyr inte att beröra känsliga områden som kvinnlig erotik, preventivmedel och kvinnans ekonomiska ställning i äktenskapet. Hon följer verkligen kritikern Georg Brandes programförklaring för det moderna genombrottet att författarna ska ställa problem under debatt. Och hon gör det uppriktigt och sanningsenligt.  
ACL skriver dessutom mängder av brev. Modern Gustava är även hennes vän, förtrogna och kritiker. Detsamma gäller brodern Gösta. Och hon skriver dagbok. ACL är ibland mycket trött på att vara tvungen att ägna så mycken tid åt att sköta om sin mor och sina bröder och förbannar alla kafferep och andra sociala förpliktelser som hindrar henne ifrån att skriva. 1885 valdes hon som en av de första kvinnorna in i Publicistklubben. Hon var även medlem i Dräktreformföreningen (förening för främjandet av den nya och funktionella s k reformdräkten) och i Nya Idun (ett debattforum för kvinnor) men däremot inte i den organiserade kvinnorörelsen.
Jag läser vidare. Om och av denna fascinerande kvinna.

En sommarsaga

Anne Charlotte Leffler föddes 1849, samma år som Strindberg, Victoria Benedictsson, Kielland, Alfhild Agrell och Ellen Key. 1886 kom hennes roman En sommarsaga ut; samma år som Tjänstekvinnans son av August Strindberg. En sommarsaga blev väl mottagen på de flesta håll. Den behandlar ett flertal av tidens stora diskussionsfrågor på ett ledigt och organiskt sätt. Anne Charlotte Leffler skriver ingen något på näsan. Men man får mycket att tänka på. Den uppburna konstnärinnan Ulla Rosenhane från Rom möter den norske grundtvigianen och folkhögskoleläraren Rolf Falk från en liten by långt in i landet. De är som komna från var sin planet, men de dras till varandra med magnetisk kraft. Hon har sitt livsverk i Italien och han i en norsk bergsby. De gifter sig och hon offrar sin personliga frihet, sitt oberoende och sitt måleri. Hon brukar följa sina infall medan han har levt sitt liv för andra och kommit sist själv. Första barnet är en son. Ulla Rosenhane har en långdragen svår förlossning, får amningssvårigheter och har mycket svårt att knyta an till barnet. Rolf Falk är oförstående. Vad är hon för en onaturlig mor?
Två barn och en misslyckad utställning senare beslutar sig Ulla Rosenhane för att hon måste åka till Italien för hur lång tid vet hon inte. Hon stålsätter sig mot makens argument och böner. Några månader senare sitter hon på Capri och längtar efter Rolf Falk. Det visar sig att han kan tänka sig att flytta till Kristiania och söka sin utkomst där för att hans hustru ska få bo i en stad. Då kompromissar båda och ingen får riktigt det den vill ha. Bra eller dåligt?
Anne Marie Leffler är omsorgsfull med den psykologiska beskrivningen. Hon är orädd vad det gäller att diskutera ekonomiskt oberoende, preventivmedel, kvinnors frihet och protest mot konventioner och konvenans. Ulla Rosenhane får verkligen tillfälle att pröva sina storslagna teorier i praktiken. I En sommarsaga finns många olika slag av relationer att jämföra med. En kvinna föreslår sin tilltänkte ett fritt särboförhållande tills de har råd att gifta sig. Han avböjer förfärat. En lärare vid folkhögskolan antar ett erbjudande om nytt arbete utan att så mycket som nämna det för sin hustru. Hon förmodades stödja sin man i alla lägen samt föda barn och fostra dem. Vid det aktuella tillfället var barnen fyra till antalet. Anne Charlotte Lefflers roman har en friskhet och omedelbarhet som är väldigt tilltalande. Den är välskriven och intressant. Hon är en förvånansvärt modern feminist. Egentligen kan man förvånas över hur sakta allting går. Jag sträckläste för att se hur författarinnan skulle lösa Ullas och Rolfs dilemma på slutet.  

En litteraturens outsider

Minnessten över Ola Hansson vid Rustgården

Författaren Ola Hansson (1860 - 1925) föddes i Hönsinge mellan Malmö och Ystad. Den skånska myllan har satt djupa spår hos honom liksom studierna i Lund. Ola Hansson kom dock att sluta sina dagar i en liten ort i närheten av Konstantinopel förmodligen i sviterna efter en blindtarmsinflammation. Han stoft fördes till Lund för gravsättning på Norra kyrkogården under stora hedersbetygelser. Han skrev såväl prosa som lyrik och arbetade som journalist på tidningen Nya Skåne i Malmö och Aftonbladet i Stockholm. I Tyskland hyllades han som essäist. Det första betydande diktverket var Notturno 1885. 1887 kom Sensitiva amorosa med en samling skissartade noveller. Den sablades ner av kritiken och Ola Hansson tog mycket illa vid sig. 
OH bodde utomlands i flera år; han och hustrun Laura Marholm reste omkring.
De utvecklade en folie à deux och missbrukade alkohol. Laura Marholm uppträdde på ett sätt som betecknades som samhällsfarligt så de blev utvisade ur Bayern på tre år.H:s sista större berättelse på prosa och den sista "slättbyhistorien", blev Rustgården (1910). Här beskriver han gårdens historia under flera hundra år och fem generationer av familjen. Rustgården kompletterar Resan hem som självbiografisk berättelse. Man anar hela tiden att det inte kommer att sluta så bra. Antalet bränder i det tättbebyggda lilla samhället med halmtäckta hus är påfallande högt. Dessutom sker ideliga delningar av gårdarna genom arvsskifte; bondsönerna söker sig till folkhögskolor och universitet så utvecklingen för den lilla byn är snarare en avveckling. Men jag blev ändå förtjust i Rustgården. Det är ett stycke kulturhistoria och språket fascinerar med en blandning av dialekt och danaismer. Och så är det det där med natur- och landskapsskildringen.
Men vissa delar av Rustgården ströks på inrådan av förlagsredaktören och en andra del kom aldrig ut på grund av Hanssons hätska utfall mot företeelser som han ansåg vara reaktionära. Ola Hansson var en outsider i svensk litteratur. 1907 fick han ett treårigt författarstipendium av Svenska akademien och det först utdelade Frödingstipendiet 1923 - 25.

Ständigt oppositionell

Alexander Kielland var 1880 - talets store samhällskritiker i Norge. Han räknas som en av de fyra stora författarna under den här tiden vid sidan av Ibsen, Björnson och Jonas Lie.
Kielland var välbeställd, men är ändå mycket medveten om alla orättvisor i samhället. Han debuterar med Noveletter 1879, samma år som Strindberg kommer ut med Röda rummet och Ibsen med Ett dockhem. Kielland föddes i Stavanger 1849, blev jurist och köpte sedan ett tegelbruk i sin hemstad. Hans kulturella och litterära intresse växte ständigt. Kielland tog intryck av Heine och Kierkegaard och tidens idéhistoriker, främst John Stuart Mill. Det var särskilt Kierkegaards kritik av kyrka och präster som gjorde intryck. Allra mest påverkade honom Georg Brandes med sina idéer om att litteraturen skulle påvisa missförhållanden i samhället. Han står på arbetarklassens - Venstres - sida tillsammans med Björnson. Kielland skriver om hyckleri, korruption, förtryck och byråkrati. I Skeppar Worse (1882) skildrar han religiöst hyckleri. Haugianerna var en religiös väckelse som förekom på Vestlandet. Även inom väckelserörelsen fanns det krafter som utnyttjade rörelsen för egen vinnings skull. När Kielland vid upprepade tillfällen begärde statligt författargage visade det sig att han hade såväl vänner - Venstre - som fiender - konservativa - emot sig. Han fick aldrig något gage. Den sista romanen - Jakob - kom ut 1891 och saknade all den berättarglädje som kännetecknat Kiellands tidigare författarskap. Samma år blev han borgmästare i Stavanger. 1902 blir han landshövding i Romsdalen. Alexander Kielland dör 1906. Desillusionerad.
Bokförlaget Bra böcker. Bra klassiker. 1976.
Övers.: Ernst Lundquist. Förord: Marianne Särman.
Loppisfynd!

Tine - en dansk klassiker

Den danske roman - och novellförfattaren Herman Bang föddes på Als 1857 i en prästfamilj. Hans högsta önskan var att bli skådespelare - familjen ville att han skulle bli jurist - , men när han misslyckats med såväl det ena som det andra blev han journalist och författare. Bang var naturalist och en av det moderna genombrottets författare. Den danske kritikern Georg Brandes myntade uttrycket " det moderna genombrottet" och formulerade programförklaringen: litteraturen måste ta ställning till aktuella problem och angripa missförhållandena i samhället. 
I "Realisme og Realister" porträtterar Herman Bang det moderna genombrottets författare i Danmark och introducerar franska naturalister för en dansk publik. Med den lade  Bang den teoretiska grunden för sitt eget författarskap. Han ville skapa den tendensfria, objektiva romanen i Gustave Flauberts efterföljd. Samtidigt ger han också uttryck åt sekelskiftets pessimism. I debutromanen,   Släkter utan hopp (1880) skildrar han en ärftligt betingad degeneration. Romanen vilar delvis på självbiografisk grund. Den osminkade erotiska skildringen gjorde att boken fälldes i domstol och beslagtogs.
Romanen om Tine kom 1889. Det är en dansk klassiker och som dansk och klassiker är den dubbelt bortglömd i Sverige skriver Karl Vennberg i förordet. Tine är berättelsen om ett tragiskt kvinnoöde som utspelar sig i skuggan av det dansk/tyska kriget 1864. 
Herman Bangs homosexualitet bidrog till känslan av det utanförskap och den ensamhet som också kännetecknar hans litterära gestalter. Han var det moderna genombrottets flaggskepp och påverkade också många andra författare, som till exempel Hjalmar Söderberg och Mathilda Kruse/Stella Kleve. Han dog på ett tåg under en föreläsningsturné i USA 1912. 
Mitt loppisfynd är översatt av Pelle Fritz - Crone och har illustrationer av Svend Otto S. Bokförlaget Bra böcker. I serien Bra klassiker. 1976

Bilden är lånad

 Så här tyckte INGRID om Tine

Ett litterärt banditpar

1880-talet måste ha varit en oerhört intressant tid att leva i. Det rör sig i samhället och det händer saker i litteraturen. Det moderna genombrottet var  till stora delar kvinnornas. De kräver rösträtt, rätt till utbildning, rätt till arbete och rätten till sin sexualitet. Både män och kvinnor vänder sig mot tidens hyckleri, dubbelmoral och bigotteri. Det är slut med att kalla syfilis för mässling och låtsas som att prostitution inte finns. I boken Dekadensens kön (Norstedt förlag 2007) skriver Ebba Witt - Brattström om paret 
Ola Hansson/ Laura Marholm. De träffades midsommarafton 1888 hemma hos Georg Brandes. Ola Hansson var en gång  Mathilda Kruses/Stella Kleves vän, men  efter ett avvisat frieri blir han hennes belackare. I novellen Gallblomma tecknar han ett elakt porträtt av henne, bland annat med hjälp av de förtroliga brev de utväxlat. EWB går så lång så att hon säger att det var Ola Hansson som satte stopp för ett av 1880-talets mest innovativa författarskap och att Stella Kleve sedan inte fått den uppmärksamhet hon förtjänat. Endast Birgitta Ney har i sin doktorsavhandling Bakom bilderna försökt upprätta Kleves författarskap. EWB påpekar att Ola Hansson lånat en massa av Stella Kleve och att hon jämnat vägen för honom. Nu gick det inte så bra i alla fall. Laura Marholm, som var balttysk dramatiker, översättare, essäist, novellförfattare och recensent hjälpte Ola Hansson på traven i Tyskland. Snart var de ett lika betydande som utmanande par i den litterära världen. Laura Marholm var en konservativ särartsfeminist, intelligent och dominerande, som ömsom förde intellektuella samtal, ömsom stoppade strumpor och lagade mat. Båda intresserade sig för psykologi och neurologi. Freud läste Hansson och Hansson läste Freud. Hanssons och Marholms storhetstid tog ett brått slut i början av 1900 - talet. Båda fick psykiska problem och irrade omkring i Europa. Laura Marholm föddes i Riga 1854 och dog 1928 i Majori i Lettland. Ola Hansson, som var född 1860 i Hönsinge utanför Ystad, dog i Turkiet 1925.
EWB gör en "nytolkning av dekadensen och visar hur den kan användas för att förstå också vår egen tid" står det i baksidestexten. Ebba Witt - Brattström är lika skärpt, välformulerad och lärd som vanligt. Hennes humor och spänstiga berättande gör att hon är både inspirerande och lätt att läsa.
Omslagsbild: Medusa av Arnold Böcklin. 1878

Läs om Ingvar Holms biografi om Ola Hansson HÄR

I midsommartid

Ola Hansson föddes 1860 på rustgården Hönsinge på skånska Söderslätt och dog vid Bosporen i Turkiet 1925 . Han var författare och journalist, samtida med Mathilda Malling och Victoria Benedictsson. Ola Hansson var starkt präglad av sin uppväxtmiljö genom livet. "Mullens outsider" kallar Ulf Linde honom i inledningen till Lyrik och essäer som gavs ut av Svenska Akademien i serien Svenska klassiker 1997. Professor Ingvar Holm står för ordförklaringar och kommentarer. Ola Hansson fick ett mycket negativt mottagande i Sverige, men när hans tysk - baltiska hustru Laura Marholm blev hans litterära agent i Tyskland lyckades hon få honom publicerad. Snart räknades han bland de stora tillsammans med Ibsen och Strindberg. Men det blev en kortvarig lycka. De gifte sig 1889, men redan 1905 hade paret utvecklat en ömsesidig sjukdom  som bl. a.  innebar att de led av förföljelsemani. Laura Marholm förklarades sinnessjuk och sattes i fängelse. När hon kom ut förvisades paret ur Tyskland och förde sedan ett kringflackande liv.

Vid blomsterbordet

Och solen blänker på fuktad jord
och glänser på våta blad.
Vid yppigt bugnande blomsterbord
strålar du sommarglad,

där solen siktat sitt fina stoft
i ystert lekande dans.
Och heliotropens mandeldoft
drömmer bak ögonfrans.

Den friska ångan från regnblött mull
och grönskan från blomsterbord
och sommarglädjen och solens gull
dofta i dina ord.

Ur Dikter (1884)