Visar inlägg med etikett Anne Swärd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anne Swärd. Visa alla inlägg

onsdag 14 mars 2018

Tematrio - Valfritt landskap


Lyran: Berätta om tre författare eller böcker från ett valfritt landskap!

Jag väljer tre författare ifrån Skåne

1. Victoria Benedictsson. Fru Marianne skrevs av Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson skrevs 1887. Victoria Benedictsson (1850 - 1888) var gift med apotekaren i Hörby och styvmor åt alla hans barn. Fru Marianne tilldrar sig på skånska landsbygden och handlar om den bortskämda stadsjäntan Marianne som gifter sig med bonden Börje. Carin Mannheimer gjorde TV -serie utav romanen. Marianne spelades av Cecilia Frode och Börje av Per Morberg. 


2. Lina Wolff. De polyglotta älskarna
Ett svar på mannens blick på kvinnan, säger författaren själv om sin bok som hon bl. a. fick Augustpriset för. Lina Wolff har Houellbecq i tankarna när hon skriver den här boken som jag var mycket förtjust i.

3. Anne Swärd. Huvudperson i romanen Vera är krigsflyktingen Sandrine som gifter in sig i en rik och ansedd familj och får dottern Vera. Sandrines stora kärlek är den judiske Levi. Hon vet inte vart kriget fört honom och ger sig iväg för att söka efter honom. Skandal att inte Anne Swärd fanns med bland de nominerade till Augustpriset!

måndag 23 oktober 2017

Vera

Sandrine  växer upp i en hamnstad i Frankrike med sin mormor, som var sömmerska åt sjömännen, men även gick tillhanda på annat sätt om så önskades. Mormor var berber och morfar hade kommit från Karelen. Han var nu ute ur bilden. Tre flickbarnbarn och deras mor bor på andra sidan om den vackra karelska schalen som skilde mormors säng ifrån de andras utrymme. Sandrine var mellandottern,  Modern hade mött deras polske far i trappan när hon var på väg ut för att tömma nattkärlet. Stor passion uppstod, men snart uppstår meningsskiljaktigheter av ett sådant slag att de inte går att överbrygga. Det skulle dröja länge innan döttrarna förstod vad det var. När kriget kom bestämde modern att det var dags att fly till faderns hemtrakter i Polen dit de fyra också kom efter en otrolig färd i en fallfärdig bil som drog sin sista suck strax innan de kom fram till den lilla, konservativa bergsby där faderns barndomshem låg. Ett gammalt obekvämt hus möter dem. Byborna ser misstänksamt på dem och förstår inte ens att när modern tar fram en cigarett så vill hon ha den tänd. Här möter så småningom Sandrine sin första kärlek, Levi, son till byns judiske läkare. Så kommer tyskarna och det lilla kvinnokollektivet skiljs brutalt åt. Sandrine blir utvald av en tysk officer, Sacha. Eftersom hon är rädd om sitt liv gör hon som hon blir tillsagd.  Hon lyckas fly och hamnar slutligen på det badhotell i Skåne i närheten av världens vackraste skjutfält ( som lär vara Kabusa) där hon möter Ivan Ceder en vacker man av förmögen släkt som till allas förvåning gifter sig med Sandrine. Det ska visa sig att hon löser ett problem åt Ivan och hans mäktiga mor, släktens matriark. Sandrine lever på sätt och vis ett privilegierat liv, men hon har väldigt tråkigt. Och hon känner skuld över sina val. Hon känner på sig att systrarna är döda, men hur är det med Levi? Sandrine föder en liten flicka som får namnet Vera. Sandrine har väldigt svårt att känna något för sin flicka, men familjens tjänstekvinna, Vanna, ställer gärna upp. Så flyr Sandrine igen. Hon tänker söka efter Levi. Jag funderar lite på romanens titel. Flickan Vera spelar en förhållandevis liten roll i romanen, men veritas är ju det latinska ordet för sanning. Sandrine bär på hemligheter. I familjen Ceder saknas inte heller lik i garderoben. Vera är en skickligt berättad historia; poetisk, dramatisk och överraskande. Ibland har den drag av saga, till exempel i det alltigenom vita, vintriga och överdådiga bröllopet alldeles i början av romanen. Många tidsmarkörer placerar boken tidsmässigt och slutet är sådant att jag tycker att det borde komma en fortsättning. Det är så mycket en vill veta mera. Hur gick det för alla? Vera borde verkligen komma i fråga när det gäller Augustpriset.

söndag 15 oktober 2017

En smakebit på søndag

"Det är Vanna som klär den unga bruden, snör hennes kropp hårt. Kanske är hon den enda som verkligen förstår vad det här äktenskapet egentligen handlar om och har på så vis ansvar för det som är på väg att ske. Hon har knappt fått en blund på hela natten, legat och vridit sig i jungfrukammaren, väntat på gryningen och allt som ska hända. Har inget annat val än att göra som hon blir tillsagd, men att delta är ändå att delta och hon gör det handgripligare än någon annan - som den som drar i trådarna, hårdare och hårdare tills bruden är så smal som det barra går. Och helst lite smalare."
Från sidan 9 i Vera av Anne Swärd. AlbertBonniers förlag 2017
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

torsdag 4 februari 2010

Värst av allt är kärleken


Född: En dotter, Angela Rafaela Lo Mård.
Föräldrar: Katarina och David. (Råkade det bli.)
Året är 1969 (samma år som författaren är född) och platsen är en sydskånsk by. (Författaren bor i Simrishamn.) Det har varit en het sommar. Lo får en lycklig barndom beskyddad av 26 vuxna ögon. Överbeskyddad är kanske rätt ord.
Hennes vedhuggande mamma varnar henne för precis allting; högspänningsledningar, ormar, motorvägen, sjön, elden, hundar, o.s.v. Och mest av allt för - kärleken.
Till sista andetaget, Anne Swärds tredje roman handlar om Lo, hennes stora familj och den enstörige, dyslektiske Lukas som endast har sin dystre, ordkarge far som gärna tar till nävarna och slår i stället för att kommunicera. Mellan Lukas och Gabriel är det tyst och stumt. Men Lo och Lukas finner varandra trots alla olikheter. Hon är sju år och han tretton. Mamma varnar. I all synnerhet som Lo börjar skolka redan i första klass.
De båda barnen möter varandra första gången under en brand. Eld är ett tema i boken liksom is. Los familj har flyttat från Norrland till Skåne vilket också återkommer. Den franska 60-talsfilmen Till sista andetaget med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo lånar mer än sin titel till romanen. Lo växer upp och scenen mörknar. Det börjar med att pappa flyttar. Mor- och farföräldrarna drabbas av sjukdom och död; morfars lungor brinner upp; mormor bäddar in nerverna i sorgefett och farmor äts inifrån. Det blir komplicerat med Lukas sedan den vackre, charmige Yoel dyker upp. Med honom är allt så lätt. Han tar ingenting på allvar. Bara yta - ingen kärna. Med Lukas finns det bara kärna utan skyddande hölje över.
Lo far iväg till Stockholm med Yoel (i Lukas bil) och det är bara början på en odyssé mellan kortvariga förhållanden med män på olika platser i världen. Hon träffar sofistikerade lodisar, förrädiska högriskprojekt och attraktiva psykopater. Lo är mycket oförsiktig och lever farligt. Den ytliga, sinnliga kärleken är så mycket sorglösare och lättare än den verkligt djupa kärleken. Lo har inte svårt att lämna eller bli lämnad. Mamma slutar på ett tidigt stadium att försöka lokalisera sin dotter. "Ge henne tid", säger hon till Lukas. På några år trycker Lo i sig fler erfarenheter än många hinner/orkar med på en hel livstid.
Anne Swärd har en mycket personlig berättarstil, en skicklig språkhantering och en skarp psykologisk blick. De aforistiska formuleringarna och träffande iakttagelserna är många: Vad har ålder med ålder att göra?; Ensamheten är bara en sällskapslöshet man måste vänja sig vid tills den i sig blir ett sällskap. Om farfar Björn och hans exotiska träd sägs det att det egentligen inte är träden som betyder något för honom utan mellanrummet mellan dem.
Humor saknas inte heller. "Känner du till William Faulkner?, försöker LO med en av sina bekantskaper. "Nej, vem är det? Har du legat med honom?"
Världens minsta filmfestival begås av den blinda modern med de gula glasögonen, hennes ledarhund och Lo.
Författarinnan rör sig ledigt i tid och rum, men det bereder inte läsaren några svårigheter att följa med. Många är de ledtrådar som planteras ut och kanske blir det lite bråttom med uppsamlingen på slutet?
Anne Swärd har utbildat sig på Biskops-Arnö och Konstfack. Hon är mycket sträng mot sig själv när hon skriver: "En roman är inte bättre än sin sämsta mening".
Romanerna föds ur verkliga bilder. Anne Swärd promenerar mycket. Det försätter henne i ett meditativt tillstånd, säger hon. Debuten skedde 2003 med den mycket uppmärksammade romanen Polarsommar som också blev Augustnominerad. Tre år senare kom Kvicksand.
Man blir inte förvånad när Anne Swärd avslöjar att Herta Müller är en av hennes förebilder.
Det är högt betyg