Visar inlägg med etikett Ersatz förlag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ersatz förlag. Visa alla inlägg

söndag 7 april 2024

En smakebit på søndag v. 14 2024


astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser utan att för den skull spoila något. 

"Jag tillbringade ett par eftermiddagar där. Vid den rökande Joyce som sitter med benen i kors och en bok på glänt i högerhanden. Han har lyft blicken från boken för att ge tid åt meningarna att bli ett med cigarettröken, halvslutna ögon bakom glasögonen, som om han när som helst ska vända huvudet mot dig och fälla en kommentar. Jag håller det för ett av de mest levande gravmonument jag har sett. Jag har besökt kyrkogårdar över hela världen, i likhet med alla andra som är livrädda för döden och att dö (vad är vi mest rädda för egentligen - för döden eller dödskampen), och som vill beskåda den egna rädslans boning för att försäkra sig om att den här platsen är fridfull, tyst, att den trots allt är gjord för människor, för vila... Hur som helst, en tillvänjningsplats. Bara det att en aldrig vänjer sig. Är det inte underligt, sa Gaustin en gång, det är alltid de andra som dör, aldrig vi själva."

Ur Tidstillflykt av Georgi Gospodinov. Övers:Hanna Sandborgh. Ersatz förlag

Fler smakebitar HÄR

måndag 20 juni 2022

Eurotrash

När jag började läsa Eurotrash kom jag ovillkorligen att tänka på Thomas Bernhard. Han häcklade Österrike. Författaren Christian Kracht går tillrätta med Schweiz och ett par generationer bakåt i sin familj. Han skriver långa svindlande meningar som inte är ett dugg svåra att läsa. Hans gamla mor finns fortfarande i livet, lagom dement och missbrukare av sömntabletter och dåligt vitt vin, men i alla fall. Ibland har de ganska trevligt. Christian brukar besöka sin mor regelbundet, men nu har hon tillkallat honom för något struntsak som oroar henne. Det är inte de allvarliga sakerna som oroar henne. Christians far lämnade henne för många år sedan med all den billiga konsten. Allt det värdefulla tillföll honom per automatik. Nazist var han också liksom Christians gudfar, Philip Kinnbool. Och för den delen morfar också. Avnazifiering hjälpte ingenstans. Då kom de bara tillbaka óch samlade ihop de gamla kumpanerna igen. De badar i pengar och vräker sig i fina hus - ett chalet i Gstaad och flotta hus på Sylt - och ägodelar. Allt är för mycket och saknar allt vad proportioner heter, tycker Christian som får en teservis i rent guld till dopet av sin gudfar. Fadern upplevs som en bluff. Christian synar hans kort och finner att ingen av hans berättelser från vistelsen i USA stämmer.  Modern har alltid velat åka till Afrika och se zebror. Christian bestämmer sig för att ta henne på en roadtrip, kanske inte till Afrika men en resa i alla fall. Det gillar modern och dirigerar honom till en bank där hon tar ut 600 1000 - francsedlar. Dessa förvaras i en plastpåse och sedan far de runt i Schweiz i en taxi. Zürich är en "stad av skrävlare, viktigpettrar och förnedring. Av giriga löjtnanter och uppblåsta sutenörer." Författaren lägger inte fingrarna emellan. Första delen av boken är självbiografisk medan andra hälften är fiktiv. Eurotrash är oavlåtligt spännande och bitvis mycket humoristisk. Och mycket tragisk. Modern är ganska manipulativ och hennes iakttagelser är ofta väldigt roliga. Bitvis tycker jag att Christian har en ängels tålamod med henne. Eurotrash ses som en uppföljare till Christian Krachts debutroman Faserland.  

Titel: Eurotrash

Författare: Christian Kracht

Översättare: Anna Bengtsson

Förlag: Ersatz

Tryckår: 2022

Antal sidor: 189

onsdag 28 mars 2018

Liten bok om döden

Ersatz
Den polske författaren Andrzej Stasiuk har skrivit Liten bok om döden. Den handlar om farmor som redan innan stod i nära kontakt med andra sidan så skillnaden blev inte så stor. "Snart kommer de sista farmödrarna som har sett andevärlden med egna ögon att vara döda". En vän försvann i dimmorna efter en hjärnblödning för att slutligen dö på ett vårdhem efter en hjärtattack. Sjukhusmiljön beskrivs målande. Stasiuk refererar alltid dofter och lukter. En älskad hund dör, "en hundra procent renrasig byracka". Hörseln försvann först, sedan synen och sist luktsinnet. Stasiuk reflekterar över döden och människors inställning till den och skillnaderna mellan döden i staden och på landet. Farmor och en granne fick dö hemma i känd miljö. Vanligare är att människor dör på institution omgivna av okända. Under en resa med  barndomsvännen Aleksander - bokens längsta berättelse - visar det sig att denne är döende. Berättelsen om honom handlar om de samhällen de reser igenom, barndomen, uppväxten, de fabriksarbetande fäderna, teknik och musik. Ingen gång nämns döden eller att dö. "Jag saknar honom. Egentligen inte för att han är död. Sådant kan man vänja sig vid." Värre är det att det inte finns en plats där Alexander ligger en och en halv meter under jorden och att han stannar där. Enligt Aleksanders vilja ströddes hans aska i bergen. Stasiuks bok är en till omfånget liten samling berättelser men stor innehållsmässigt. En tror sig ha läst något mera omfångsrikt. Och mycket kan en fundera över; samhället, livets gång och döden. Kanske ska en ha sin lilla urngravplats ändå? Eller inte? Ersatz förlag 2016. I översättning av Tomas Håkansson.
Månadens språk










Äntligen ett inlägg i Ugglan & Bokens läsutmaning Månadens språk som i mars är polska.

måndag 16 januari 2017

Körverk för kvinnoröster


På bara några dagar har jag läst  Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj som fick Nobelpriset i litteratur 2015. Det är ett mäktigt verk bestående av kvinnoröster. Författaren intervjuar, spelar in, samtalar över en kopp té, talar i telefon och söker namn och adresser. Det hela är komplicerat. Många är emot projektet, men berörda kvinnor - och de är tusentals - är lättade över att äntligen få berätta för någon som lyssnar. När de kom hem från kriget och ville dela med sig var det ingen som varken kunde eller ville ta emot. Många - inte minst kvinnor - tyckte att kvinnorna som deltagit i kriget inte var kvinnor. Många män såg dem inte som äktenskapskandidater och tog för givet att de levt med olika män i fält. Kärleken till fosterlandet gick före allt, till och med de egna barnen. Människor fostrades så. Den sovjetiska människan var något alldeles speciellt. Några insåg väl vad Stalin gick för, men andra hyllade honom blint. Idén om det vänliga socialistiska samhället stod över allt. Kriget har inget kvinnligt ansikte ingår i en serie böcker av SA som tillsammans kallas Utopins röster och avslutas med Tiden second hand. Slutet för den röda människan. De övriga titlarna: Bön för Tjernobyl, Zinkpojkarna och De sista vittnena. Det är fantastiska dokument. SA förenklar ingenting. En får verkligen en uppfattning av det jättelika landet, motsättningarna inom de egna leden, de stora förlusterna, offerviljan och det fullständigt omänskliga krigets väsen. SA skriver dock inte krigshistoria. Hon skriver känslornas och själens historia. Kvinnorna fanns med i alla förband och på alla områden. Många var så unga som sexton år. De tvingade sig med och utbildade sig till stridspiloter, pansarvagnsförare, prickskyttar, sjukvårdspersonal och så vidare. Inget var dem främmande. Männen var naturligtvis misstänksamma men tvingades inse kvinnornas kapacitet. Kvinnorna tvingades klippa håret; de förde en ojämn kamp mot smuts och löss och längtade efter blommor, shampo, kjolar och läppstift. De såg det lilla vackra som fanns att se; en soluppgång, en viol, en blommande kvist, en gasbinda som kunde göras om till krage, fotlapparna som kunde sys om till BH och trosor. Till och med skyttegravarna kunde prydas med något litet. Somliga befäl drevs till vansinne medan andra förstod det kvinnliga kynnet bättre och lät dem hållas med utmärkt resultat. Ca en miljon kvinnor tjänstgjorde i Röda armén.  Många vittnar om att de blev gråhåriga i tjugoårsåldern; någon gång på två timmar. Visst segrade vi, men till vilket pris? Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett enastående arbete och ett fantastiskt dokument som borde läsas av många. Översättningen är gjord av Kajsa Öberg Lindsten, som också är god vän med Svetlana Aleksijevitj. Ersatz förlag.