Visar inlägg med etikett Evighetsbarnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Evighetsbarnen. Visa alla inlägg

tisdag 3 februari 2015

Evighetsbarnen

Fyra udda människor i Evighetsbarnen av Beate Grimsrud skiljer sig på olika sätt från människor med "vanliga" liv. Siri har en second - handaffär som hon sköter lite halvhjärtat efter sin jorden - runtresa.  När hon kom hem ifrån Indien var hon gravid. Men det var bara hon som förstod det. Varken läkare eller polis insåg vad den växande magen betydde så plisen körde henne till psyket. Siri har till sin oförställda häpnad fyllt 42 och står där utan vare sig man eller barn. "I vem har man satt spår?" undrar hon. André, 37,  är anestesisköterska och bor tillsammans med sin katt Kassandra. Hon är hans hela värld och hon är en outtröttlig lyssnare. I gengäld sköter André henne  minutiöst. Men när André under en tid har en äventyrlig flickvän sitter Kassandra uppe på ett skåp och ogillar. "Det är jag som är barnet i mitt liv", säger André. "Att dö är att dra in klorna efter att ha skrivit i sanden," filosoferar han. Andres vän Tomas, sjukhusfotograf med lönebidrag, är en mera diffus person. Han och André planerar semesterresor, som Tomas omedelbart hoppar av. Tomas har beröringsskräck och låtsasröker på balkongen. Siris amerikanska väninna, Louise, är shopoholic. Hennes kropp ett minnesmärke efter ett liv av självskadebeteende. Henne kommer man inte nära. Och vem är damen med det röda hundkopplet som springer runt i Tantolunden och ropar på Bosse?  Rymden är som ett stort öra i den dånande tystnaden ovanför allt detta. Alla är till syvende och sist totalt ensamma.  Beate Grimsruds solidaritet med de i någon bemärkelse utanförstående är sympatisk. (På sätt och vis är det samhället vid sidan av dem som är annorlunda.) Beskrivningen av dem - särskilt André och Siri - är inkännande. Miljön är begränsad till kvarteren runt Tantolunden och blir till slut välbekant. Många meningar är aforistiska och man skulle vilja stryka under och minnas för alltid.  Ja, mycket är mycket bra. Men Evighetsbarnen når inte upp till En dåre fri. Det ska man kanske inte begära. En dåre fri är ett mästerverk. Ändå tror jag att en lätt uppstramning och förtätning av Evighetsbarnen kunde ha gjort mycket.
Läs söndagssmakbiten från första sidan i Evighetsbarnen HÄR!