Duggregnet

Den gode guden har tröttnat på människorna. Han tycker att de är så dåliga att han ville straffa dem och göra dem ännu sämre. Han ville att människorna skulle förgöra varandra. Men han kom inte på något riktigt bra sätt så han vände sig till djävulen och bad om råd. Djävulen var visserligen inget helgon, men han hade ibland goda idéer. Djävulen biter i sin svans; smickrad och fundersam. Så erinrar han sig att statistiken säger att de flesta brott begås på hösten när dagarna är mörka och himlen är grå och världen är svept i regn och dimma. Den gode guden vet nu vad han ska göra. Hädanefter ska det alltid duggregna. Molnen ska aldrig skingras och solen ska inte lysa mer. I början var i alla fall paraplymakarna och galoschtillverkarna nöjda, men deras leenden stelnade snart. "Människorna veta icke, vilken betydelse vackert väder har för dem, förrän de en tid har nödgats sakna det. De glada blev tungsinta. De tungsinta blev vansinniga och hängde sig i långa rader eller samlades för att hålla konventiklar. Snart arbetade man icke och nöden blev stor. Brotten tilltogo efter en svindlande skala, fängelserna överbefolkades, dårhusen räckte endast till för de kloka. De levandes antal avtog, och deras bostäder stodo övergivna. Man stadgade dödsstraff på självmord; ingenting hjälpte. " Förstörelsen fortskrider. Hundarna tjuter på torgen och i gränderna kan man se en gammal man halta omkring och samla själar. En kväll går han inte hem. Han går till himmelens port och till den gode gudens tron och föreslår en förändring...

Denna muntra historia är skriven av ingen mindre än Hjalmar Söderberg och står att läsa i Historietter. Den är fartfylld och rolig och jag tänker att jag ska läsa några flera historietter.

Duggregnet passar in på nr 26 Läs en novell där det regnar i Ugglans och Bokens läsutmaning Läs en novell IV

I väntan på regnet - film

Lånad bild

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg filmades först 1945. I huvudrollerna ser vi Viveca Lindfors som Lydia Stille. Arvid Stjärnblom, journalist,  spelas av Olof Widgren. Byggmästare Randel som har problem med ekonomin har en  dotter, Dagmar, som spelas av Eva Dahlbeck. Hjördis Pettersson spelar Dagmars styvmor. Sven Lindberg och Ulf Palme finns också med i mindre roller. Kaj Lidner, författare och journalist, är Lydias älskare i Arvid Stjärnbloms frånvaro. Han spelas av Birger Malmsten. Modell för Lydia Stille var Maria von Platen, en kvinna som Hjalmar Södergerg (och flera andra författare) hade ett förhållande med i början av 1900 - talet. Kurt Mälarstedt har skrivit en bok om henne: Ett liv på egna villkor: en bok om Maria von Platen. Det en saknar i den här filmen är Stockholm. Lydia Stille handlar hela tiden efter det som blir bäst för henne själv. Och det förefaller som hon lätt flyttar sin kärlek från den ene till den andre. När hon sagt adjö till Arvid Stjärnblomsom ska resa för att bli utrikeskorrespondent, möter henne Ture Törn, sångare och skådespelare i Ulf Palmes tolkning. I filmen låter manusförfattarna henne förklara för Törne att hon just mött en tidigare kärlek och att hon inte alls kunde förstå vad hon sett hos honom. Dagmar Randel framställs som väldigt manipulativ. Kanske gjorde både Dagmar och Lydia det de gjorde av nödvändighet? Fast Lydia hade ju ett fast underhåll och rådde själv över sitt eget liv. Jag tyckte bättre om boken.

Olikhetsutmaningen: huvudroll och biroll

enligt O: Dagens utmaning handlar om karaktärer i olika kulturella verk, men skulle också kunna handla om historiska skeenden, vinnare och förlorare i OS och livet i stort. Det finns de som spelar huvudrollen och de som får nöja sig med en biroll. Kul utmaning.

Natur & kultur

En som spelade biroller var den arma, stackars Märta Söderberg född Abenius.
Maken var så elak mot henne liksom halvbrodern och förmyndaren Alban Kayser och Lisen Bonnier, hushållerskan Elisabeth Andersson. Detta kan en läsa om i Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof av Johan Cullberg och Björn Sahlin. Det är förfärlig läsning! Hur fick något sådant hända?

Foto:TT

Ett annat gift par men där maken fick spela birollen är Drottning Elizabeth II och hennes man prins Philip som gifte sig 20 november 1947. Han gruffade titt som tätt över detta och en kan förstå att det var jobbigt att gå två steg bakom. Vet inte varför det skulle vara så nödvändigt heller.

Dessutom finns det ju massor av konstnärspar och författarpar där makens karriär nödvändigtvis måste gå före. 

Två huvudroller: Helena von Zwigbergk och Bengt Ohlsson. De verkar så trevliga. Särskilt hon som är klok som en pudel.

Hjalmar och Maria

Bure Holmbäck, litteraturhistoriker och radioman f. 1923 var den som 1985 tog initiativet tillHjalmar Söderbergsällskapet

Bure Holmbäck har ägnat större delen av sitt liv åt Söderbergstudier.

1969 kom doktorsavhandlingen Det lekfulla allvaret;

Flanören och vattenvärlden 1987 och

Hjalmar Söderberg, Ett författarliv 1988.

Kurt Mälarstedt, journalist och författare född 1939 har också intresserat sig för Hjalmar Söderberg och på så sätt kommit i kontakt med Maria von Platen.

Maria von Platen och Hjalmar Söderberg hade en relation 1902 - 1906. Det var hon som tog första steget genom de beundrarbrev hon skickade.

2006 kom Kurt Mälarstedts biografi Ett liv på egna villkor - om Maria von Platen  ut.

Man väljer inte

En fantastisk kärleksroman; en riktig klassiker. Trots att det händer mycket som placerar romanen i tid känns den helt aktuell. Jag talar om 

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (1869 - 1941), som jag ägnat hela den trista regniga aprilsöndagen åt. Den allvarsamma leken kom ut 1912 och var en sorts summering av karaktärer, miljöer och motiv i Söderbergs författarskap. "En konkursrealisation", sade den elake Fredrik Böök (docent Löök) i romanen.

Den allvarsamma leken är uppbyggd som ett drama i fem akter. 
Den bygger på Hjalmar Söderbergs kärlek till Maria von Platen, en konstnärlig, intelligent, frigjord och vacker kvinna som lämnade man och barn för att leva ett eget liv och som mycket riktigt fick dåligt rykte. Hon levde som en man och blev kallad litteratörernas egen vandringspokal.

Hjalmar Söderberg flydde sin familj till Köpenhamn. Där gifte han så småningom om sig med en sjuksköterska, Emelie Voss, och dog 1941 i en hjärtinfarkt.

HS var översättare, romanförfattare, dramatiker, novellist och essäst. Han översatte Anatole France, som fick Nobelpriset 1921, och som också var en litterär förebild för HS.

Skeptikern Voltaire var en annan förebild.

Lydia Stilles och Arvid Stjärnborgs kärlekshistoria innehåller kärlek, längtan, svek och otrohet.

Båda gifter sig på annat håll. Arvids hustru, "lilla Dagmar", har brukat list för att få  Arvid att gifta sig med henne. Lydia spelar inte heller med öppna kort. 
Lydia och Arvid är sällan i fas med varandra och  deras kärlekshistoria får

ett bittert slut.

Hjalmar Söderberg är en underbar Stockholmsskildrare. Det ligger ett blått melankoliskt ljus över Söderbergs stad som på Eugène Janssons målning Hornsgatan nattetid.

Den bilden är lånad.

Kära Hjalle

Minnesbiblioteket

"En av de uppgifter som Gustaf III 1786 gav sin nyinrättade akademi var att varje år låta en av ledamöterna författa en minnesteckning över någon bemärkt svensk.

Fullgörandet av den uppgiften har genom seklerna resulterat i en stor mängd biografiska och historiska texter, författade av några av landets främsta skribenter. För att göra dessa ofta högintressanta verk tillgängliga för en bredare publik har Svenska Akademien beslutat återutge några av de bästa i en skriftserie med titeln ”Minnesbiblioteket”. Redaktör för serien är akademiledamoten Lotta Lotass.Minnesbiblioteket utges i samarbete med Bokförlaget Atlantis."

Bo Bergman var väl skickad att skriva en minnesteckning av Hjalmar Söderberg. De föddes båda 1869, gick i samma skola och blev nära vänner genom hela livet. Något de också hade gemensamt var en känsla av ensamhet och saknad.

Men Hjalmar Söderberg var prosaist och Bo Bergman mest känd som lyriker.
Den förres liv blev ganska stormigt med ett olyckligt äktenskap och alkoholism
Ett nytt äktenskap förde honom till Köpenhamn och det var där han dog 1941 i en ockuperad stad.
Bo Bergman skriver om vännens romaner, hans influenser; hatet mot kristendomen; kärleken till sanningen och enkelheten. Han beundrar sin vän, men är alls inte blind för bristerna. Varken de personliga eller litterära.
Minnesskriften kom ut 1950 första gången och det är en mycket god idé att ge ut den igen i något moderniserad form. Lotte Lotass har skrivit ett läsvärt förord.