Visar inlägg med etikett Kvinnoskildring. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kvinnoskildring. Visa alla inlägg

onsdag 17 augusti 2016

Annie John

1985 kom den lilla sparsmakade romanen Annie John av Jamaica Kincaid (Elaine Potter Richardson) ut. Alla författarens romaner är tunna till omfånget. Här finns inte ett ord för mycket. Det mesta Jamaica Kincaid skriver handlar om kvinnor och emigration. Så ock Annie John. Den börjar så bra med en liten flicka i en så gott som oupplöslig symbios med sin älskade, vackra mor. Allt gör de tillsammans. Flickan är som en liten glad och lycklig jolle i moderfartygets kölvatten. Men en dag när modern ska köpa klänningstyg bestämmer hon att Annie är för stor att ha samma klänningstyg som sin mor. Flickan förstår ingenting men blir mycket sårad. Modern talar också om att flickan snart kommer att bo för sig själv och ha ett eget hem. Och därmed genomgår dotterns känslor för modern en radikal förändring. Hon blir kritisk och näst intill hatisk. Annie John är intelligent och högpresterande i skolan. Hon förbrukar väninnor i rask takt. Snart vill hon inget högre än att lämna Antigua med allt vad det innebär.  Annie John har självbiografiska inslag. Glaskulorna på omslagsbilden spelar en roll i romanen. Snart kommer Min mors självbiografi på svenska. Det ser jag fram emot.

torsdag 16 juni 2016

Hustrun

Meg Wolitzer är dotter till författaren Hilma Wolitzer. Båda skriver kvinnoskildringar. När jag läser Hustrun tänker jag att romanen egentligen borde hetat Joe för det är honom den handlar om. Joseph Castleman, den uppburne författaren, faderlös och av judisk härkomst uppvuxen i Brooklyn. Joan träffar honom när hon går på en av hans skrivarkurser. Han uppmärksammar hennes noveller och hon har läst en medioker novell av honom i en tidskrift. Han är gift med tråkiga Carol och de har ett litet barn. Joe lämnar hustrun och glömmer fort bort sitt lilla barn. Joan och Joe blir å andra sidan föräldrar till tre barn som ofta gråtande får vinka farväl till föräldrarna som reser runt på olika litterära evenemang och sammankomster. Joan väljer bort sitt skrivande och i någon mån även sina barn. Joes karriär kommer först. En blir lite fundersam. Det var ju Joan som var den begåvade. Hur tänker hon? Joe och Joan har en fortlöpande diskussion om det han skriver. Hon är rådgivare med mycket stor makt. Ibland är det rent av hon som skriver. Hur mycket i är frågan? Joan har gott om tid att iaktta bokbranschens olika aktörer bl. a. författarna och deras hustrur som alltid finns i bakgrunden. Mera sällan följer männen med sina författande hustrur. Joan identifierar lätt Joes olika älskarinnor och allt eftersom tiden går genomskådar hon honom mera och mera. 60- och 70 - talen är lätt igenkännliga om än summariskt beskrivna. Hustrun handlar naturligtvis mycket om skrivande och litteratur. Men främst är det Joes och Joans relation som står i fokus. När vi möter Joe och Joan är de på väg till Finland. Joe ska ta emot ett prestigefullt litterärt pris. Joan sitter på planet och har just bestämt sig för att hon efter mer än fyrtio år i Joes kölvatten tänker lämna honom. När festen är över försöker hon meddela honom sitt beslut. Joan har helt omvärderat sin man och innan boken är slut kommer hon  att göra det en gång till. Varför säger jag inte. Hustrun är en intressant och ibland bitskt rolig roman som en kan fundera på och diskutera.
Översättning: Peter Samuelsson; Wahlström & Widstrand
Hustrun håller nu på att bli film regisserad av Björn Runge och med Glenn Close i huvudrollen.

tisdag 7 juni 2016

Allt på en gång

Det var länge sedan jag läste en roman av Aino Trosell. När jag nu sprang på En egen strand som CD - bok på biblioteket   uppläst av Stina Ekblad slog jag till. Den handlar om ett par systrar som utmattade var och en på sitt sätt flyr civilisationen till en öde ö i Stilla havet. Hanna, den yngsta, är utbränd socialsekreterare och tvåbarnsmor; i den ordningen. Judit är konstnär, singel och har inga barn. I början flyter allt som planerat. De läser, skriver och målar. De litterära referenserna är många och mer eller mindre tydliga. Jag tecknar för ingen, säger Judit. Läsningen består av pocketklassiker. Den enda författare som omnämns direkt är Selma Lagerlöf. Så småningom kommer systrarna in på familjen. Som vanligt har syskonen inte haft samma barndom. De kommer in på sin egen speciella relation och nu hettar det till ordentligt. Gamla oförrätter och svek tas upp till förnyad granskning. I första delen av boken följer en Judits tankegångar och i den andra Hannas. Stora delar av tiden går åt till systrarnas egen tankeverksamhet. Systrarna går till rätta med sig själva. Många aktuella samhällsproblem ventileras; flyktingar, global uppvärmning, västvärldens svek mot tredje världen, det våldsamma informationsflödet, alla valen, Gud som lämnat över till Marknaden, äktenskapet som misslyckad inrättning, moderskapet som innebär så oerhört mycket mer över så lång tid än själva födandet. Trosell gapar över mycket. Men hon gör det bra. Läsaren tappar i likhet med systrarna uppfattningen om tid och avstånd. En del formuleringar känns som fastslagna truismer medan andra är mycket bra. "Det är ingen mänsklig rättighet att bli älskad men ett privilegium att kunna älska." Slutet känns utdraget, men just som en ska ge upp kommer Trosell med en ny twist. Med tiden blir slutet allt mera surrealistiskt, och jag skulle kunna säga att jag inte vet hur En egen strand faktiskt slutar. Men jag är inte säker på att det egentligen gör så mycket. "Allt är ogjort och allt är möjligt."

fredag 10 juli 2015

Skrift och drift

Nu blev det minsann en klassiker till i alla fall. Helt oplanerat. Men jag har länge tänkt läsa om något av Moa Martinson (1890 - 1964).
Helga Maria Swartz gifte sig med Karl Johansson och fick lära sig en del om alkoholmissbruk. Fem söner fick hon och dem försörjde hon genom odlingar, fiske och jakt. Hon blev politiskt intresserad väldigt tidigt och hon började också skriva tidigt. Elin Wägner hjälpte henne till en maskinskrivningskurs. 1929 gifter hon om sig med Harry Martinson som lämnar henne efter tio år. Ivar Lo - Johansson, som var god vän med båda makarna, har skildrat deras äktenskap i Tröskeln: memoarer från trettiotalaet. Kvinnor och äppelträd heter debutboken som kom 1933 efter det att författaren burit omkring den till olika förlag i många år. Huvuperson i boken är den starka, djärva, dugliga, intelligenta och urfattiga Sally. Hon är gift med en drickande man som till slut försvinner i fängelse och dör. Eftersom hon är politiskt intresserad är hon illa sedd i byn, men männen är ändå mycket medvetna om hennes obestridliga skönhet. Hennes enda trofasta vän i världen är den milda, tillbakadragna Ellen som bor i Apeldalen med sin man Bernhard, barn och Bernhards far. Hon har det bra i början och får mycket stöd av sin svärfar. Och det behöver hon. Bernhard är inte snäll. Kvinnors villkor och förmåga att uthärda är den röda tråden genom boken. Sally ligger ensam på golvet och föder i natten och kväver sina skrik för att inte väcka de äldre barnen. Det föds många barn i boken. En kvinna som inte föder barn är en skam för man och släkt. Genom Sally och Ellen möter man byn och dess invånare, upplever första världskriget, fattigdom och svält. Män och kvinnor lever i skilda världar liksom bönder och daglönare. Och barnen får ge sig ut och tigga eller ta tjänst i tidiga år. 
Kvinnor och äppelträd väckte naturligtvis en viss anstöt. Anders Österling tycker i SvD att Kvinnor och äppelträd präglades av "elände, skvaller och drift" och beklagade att "underlivssynpunkten dominerar". Jaja! Svårsmält, naturligtvis.
1988 kom Moa Martinson - Skrift och drift i trettiotalet, Ebba Witt - Brattströms avhandling om Moa Martinson. Den är väldigt intressant. Och lätt att läsa. Som vanligt börjar jag med litteraturförteckningen - vilken TBR -lista! - och registret. Artur Lundkvist har fler hänvisningar än Harry Martinson; Ivar Lo - Johansson och Siegmund Freud har lika många ungefär. Witt - Brattström uppehåller sig en hel del vid Kvinnor och äppelträd i sin avhandling. Jag har en pocketutgåva från Pan med ett vackert sepiafärgat porträtt av Moa Martinson utanpå. Tyvärr är det svårt att återge i bild. Sallys söner heter uppföljaren till Kvinnor och äppelträd. Tillsammans bildar de Sallys bok.
Kaosutmaning 2015

söndag 28 september 2014

Goodbye, Maj

I Liv till varje pris, den avslutande delen i trilogin om familjen Lundberg fortsätter Kristina Sandberg sin skildring av familjens liv i 50 - och 60 - talens Sverige. De två tidigare delarna är Att föda ett barn och Sörja för de sina. I denna tredje del kämpar Tomas L med firman som fått en ny energisk ledare. Läsaren anar ugglor i mossen, men Tomas trampar på i ullstrumporna och arbetar långt mer än heltid bara för att så småningom stå utan arbete. Maj är inte insatt i affärerna. Hon har fullt upp med att sköta hushållet; oroa sig, putsa och feja. Maj är yr och har hiskliga blödningar. Barnen, Anita och Lasse, blir allt självständigare och mindre beroende av henne och äktenskapet darrar i sina grundvalar. Maj tar sin tillflykt till några väninnor, men inte ens med dem talar hon om allt. Anita tar studenten och drar till Lund. Maj var inte informerad. Mor och dotter har ingen lysande kommunikation och det har ju inte Maj och Tomas heller. Maj känner sig mindrevärdig. Hon och Lasse är mera praktiskt lagda. Lasse har fått ett arbete och kommer ibland hem och äter middag, ibland inte. Maj blir allt ensammare. Gamla familjetraditioner luckras upp. Fönsterbågarna förblir omålade och Maj misstänker att Tomas har en ny kvinna. Maj är fortfarande noga med sitt utseende och sin klädsel. Hon är ingen motionär, men har av naturen en fin figur. Man kan inte undgå att irritera sig på Maj samtidigt som man beklagar henne. Hon har gjort en klassresa, men till vilket pris? Man läser den här trilogin med ett aldrig avtagande intresse. Inte bara för berättelsen om familjen utan också för skildringen av det vardagliga, de små ständigt upprepade nödvändiga sysslorna, det tidstypiska, kläderna, möblerna, maträtterna, kaffekalasen, midsommarfirandet, påskfirandet och så vidare.  Liv till varje pris ger en bild av en tid i Sveriges historia genom en kvinnas liv. Kristina Sandberg har gjort ett fantastiskt arbete.

lördag 19 juli 2014

Egocentrisk undersökning

Det var länge sedan jag läste något av Christine Falkenland. Årets Spjärna mot udden handlar om Eva som fyller 39 gång på gång. Hon iakttar neurotiskt sin kropp och sitt ansikte och söker efter tecken på förfall. Hon sminkar sig hårt och hennes blonda hår är slitet och förlängt. Eva bor med sonen Florian i Spanien dit hon åkt för bl. a. för att återfinna sin poetiska ådra. Florian får man inget grepp om. Han befinner sig mestadels i kulisserna och man undrar vad han tänker om sin mor och hennes levnadsvanor. Eva lever sitt liv som ett experiment. Hon är vilsen i tillvaron; villrådig och hjälplös och känner inte igen sitt eget jag. Hon väntar på någon - om det är sig själv, någon man eller sin mor växlar nog från tid till tid. David, exmaken och Florians far, är delaktig i Evas experiment på håll och ger henne råd och förklarar för henne att hon befinner sig i en utvecklingsfas och att allt kommer att falla på plats. Eva inser att hon så småningom kommer att ha lämnat den här oroliga och sökande tiden bakom sig, men det hjälper föga i stunden. I bakgrunden döljer sig som så ofta annars i Falkenlands böcker en problematisk, ambivalent moder. Spjärna mot udden är nog inte Falkenlands bästa bok. Själva storyn är tämligen banal, men Falkenlands språk är fantastiskt. Hennes sätt att beskriva tankar, känslor och tillstånd är sällsynt och oförväget och uppväger  andra brister. Beskrivningen av blonda Eva med knallröda läppar kan lätt föra tankarna till såväl Falkenland som Marilyn Monroe. 
Wahlströms & Wistrand förlag

söndag 22 juni 2014

Rosa rock och skitlön

Béatrice har varit kringresande nakendansös i tretton år när ensemblen imploderar och mannen lämnar henne med två små barn. Hon var mycket ung när hon startade sitt artistliv. Nu utbildar hon sig till barnskötare och får arbete på en förlossningsavdelning. Sal 2 skildrar det våldsamma livet på en krigsskådeplats. Julie Bonnie är född 1972; hon är musiker och har turnerat runt om Europa. Hon har också erfarenheter ifrån vården. Sal 2 är en oerhört stark och berörande debutroman. Man våndas med Béatrice när hon ser de födande kvinnorna som plågas; hon ser okänsliga läkare skära i kvinnors själar vid kejsarsnitt; hon ser kvinnan som fick tvillingar men ett barn är dött och hon kan inte knyta an till det som lever; hon ser kvinnor som misshandlats av sina män; hon ser arga kvinnor; hon ser rädda kvinnor; hon ser glada kvinnor, hon ser kvinnor med amningssvårigheter som pumpar ut mjölken och hon ser människan bakom mjölkkon - och så vidare. När hon själv föder känner hon sig lurad och sviken. Ingen hade berättat om detta. Béatrice ser allt vad kvinnor  och kvinnors kroppar får utstå för att ge liv. Och död.  Och hon ser en pressad personal förhärdas och bli hemmablind.  Somliga borde kanske valt en annan väg i livet. I rasande meningar förmedlar Julie Bonnie Béatrices ursinne.
Sal 2 borde användas vid utbildning av sjukvårdspersonal.
Det ska bli intressant att se vad Julie Bonnie gör nästa gång.
Översättning: Ulla Linton
[sekwa] förlag. 

Sal 2 vann jag i LYRANS utlottning. Tack!

söndag 10 februari 2013

Romanfantasi om en mor

Hon  är 41, svårt sjuk, skör och ömtålig; full av smärtor. Hon ligger i enskilt rum på sjukhuset utan radio, TV eller annat sällskap. Hon är fullt upptagen med att gå igenom sitt förflutna. Allt ifrån barndomen i prästfamiljen på Södermalm med den ärelystna modern och den charmerande, trolöse fadern till studierna i Lund, vistelsen i Cambridge, mötet med W som skulle bli hennes man och far till hennes tre flickor. Flytt från lägenhet och knackig ekonomi till ett mera välbärgat villaområde i Sigtuna där hon har svårt att finna sig tillrätta bland de andra hemmafruarna. 
Lite finare är hon allt. Åtminstone vill hon gärna vara det.
Ingenting har blivit helt vällyckat. Men å andra sidan har det inte  varit särskilt misslyckat heller. Hon är ganska nöjd med sitt liv även om hon tycker att hon kunde fått finnas lite längre.
Hon har framför allt varit sin mans hustru. Barnen har på något sätt kommit i andra rummet.
Och nu har hon svårt att orka med deras frustande, högljudda ungdom.
Hon har släppt taget om dem. Hon tycks ha förlikt sig med sitt öde och är varken rädd eller sentimental.
W är och har alltid varit den hon har lutat sig mot.
Kristoffer Leandoer har skrivit en mycket fin och känslig roman, September, om en döende mor och hennes tankar och känslor inför det stora okända. 
Hans egen mor dog i samma ålder och minnet av henne har antagligen haft sin betydelse för tillkomsten av September.

tisdag 2 oktober 2012

En kvinnohistoria - fortsättningen

I Sörja för de sina fortsätter Kristina Sandberg att berätta  om Maj Sara Johanna Berglunds liv.
Tekniken är densamma  som i Att föda ett barn; en berättelse i tredje person.
Man känner igen Maj,Tomas, dottern Anita och släkten.
Sörja för de sina omfattar ca femton år -  till skillnad från Att föda ett barn som omfattar ett - och mycket hinner hända både inom och utom familjen.
Majs och Tomas son Lasse föds, farmor dör, svågrar och svägerskor börjar blir gamla. Vännerna fortsätter att träffas enligt alla sällskapslivets regler. 
Plötsligt är det Maj som är värdinna i sommarhuset vid havet som fortfarande kallas Farmors och som hon egentligen aldrig tyckt om. 
Men jag då? tänker Maj medan plikterna hopar sig. Hon längtar efter egentid.
Maj är fortfarande hemmafru med ambitionen att alltid ha hemmet i topptrim, att alltid ha kontroll. Hon ställer höga krav på sig kanske beroende på den klassresa hon gjort. Men "... finns där inte en tacksamhet över göromålens regelbundenhet, rytm?"
Maj har svårt för närhet och ger sig inte riktigt tid och/eller tillstånd att känna. Kanske vågar hon inte heller. Hon är inte riktigt nöjd med dottern. Är inte Anita lite väl klumpig? Och varför är hon så sur? Det kanske inte är så konstigt att hon inte har några kompisar. När det visar sig att Anita behöver glasögon tar Maj det som ett personligt nederlag. Lasse är mera som Maj och lättare att handskas med.
Maj själv är lång och slank och ser ut som en mannekäng i de tjusiga, moderna klänningar Tomas gärna bekostar. Maj har inte mycken insyn i ekonomin, men Tomas säger att kriget varit bra för affärerna. Maj är inte riktigt tillfreds med livet. Och det är nog inte Tomas heller, egentligen.
Visst har de det bra, men... Maj får kramper, andnöd, hjärtklappning och yrsel och tror att hon fått kräftan.  "Vi måste lita till att kroppen hjälper oss att... härbärgera själens smärtor", säger doktorn och Maj behandlas med insulin som vid den tiden anses ha lugnande inverkan.
Tidsmarkörerna är många. Man samlar in pengar till Finlands sak, barnen har kokslov, skärmbildsbussarna far omkring och gör massundersökningar, man har ransoneringskort och dricker surrogatkaffe. Jussi Björling sjunger, man läser Astrid Väring och Marika Stiernstedt och hämtar inspiration i jästpulverboken med kristidsrecept.  
Det jag tyckte om i Att föda ett barn finns i Sörja för de sina i ännu högre grad.
Och det kommer mig att otåligt vänta på nästa del i berättelsen om 
Maj Sara Johanna Berglund.


fredag 28 september 2012

En kvinnohistoria

Maj Sara Johanna Berglund, född Olausson, har  ingått äktenskap med fabrikör Tomas Berglund, som är frånskild och nästan dubbelt så gammal som hon. Och det är inte den hon ville ha, men han råkade ju bli far till hennes barn. Maj är tjugo år och hon har svårt att finna sig tillrätta i graviditeten.
Det är inte mycket lättare med hela den nya, stora släkten anförd av den dominanta svärmodern Tea, som håller "minstingen" Tomas i ett järngrepp. Allt skaver. Maj tänker mycket på sin stora kärlek, Erik,
och på sin egen familj som hon tappat kontakten med. Ofta skriver hon brev i tankarna och längtar efter sin mamma. Maj är mycket ensam och har ingen att tala med eller få råd av. Hon och mannen känner inte varandra egentligen. Tomas gör trevare, men det är Maj som inte är så intresserad.
Det är tåga i Maj och hon ger sig ändå i kast med alla middagar, julfiranden, födelsedagar och andra familjetraditioner om än med stor vånda. Hon har klättrat uppåt på samhällsstegen och det har ett pris.
Moderskapet är inte heller så lätt i början, men Maj lär sig. Och hon inser att den lilla dottern också kan  användas som sköld. Om och när det behövs.
Ganska snart efter giftermålet upptäcker Maj att det är något som inte stämmer med mannen. 
Tomas försvinner ofta utan att hon vet var han är. Och han doftar främmande när han kommer hem.
Hon undrar vad som kan ha hänt i  äktenskapet med Astrid. Tänker han fortfarande på henne?
Kristina Sandberg följer tätt inpå Maj i Att föda ett barn. Det är genom henne vi upplever allt.
Det är vardagsgråttt, realistiskt och inte ett dugg förskönat. Tvärtom. 
Man lider med Maj när hon har födelsedagsmiddag på sin 21 - årsdag för hela stora släkten. 
Hon våndas över menyn; hon springer benen av sig ; hon sliter och är gråtfärdig. Och gravid.
Och när det är mors dag - hennes första - vart går mannen då? 
Att föda ett barn är också ett stycke kulturhistoria. Här finns mycket tidstypiskt - kläder, mat, umgängesvanor och tankesätt.
Att föda barn är första delen i en tänkt trilogi.
Del två, Sörja för de sina finns redan.