Syskonen

Protagonisterna i Syskonen, Margareta Lindholms senaste roman, Maria och Bror, har en träffat på tidigare. Nu bor Maria ensam medan Bror sedan flera år befinner sig på mentalsjukhus. Vi har backat bakåt i tiden. Maria bor fortfarande kvar på gården i närheten av och i samklang med djuren och naturen. Utedass och vedspis. Hon odlar flera sorters potatis, morötter och lök till husbehov. Bertil från affären kör ut varor till henne. Ända fram till trappan får hon dem. Hon besöker tvillingbrodern och även den gamle demente fadern, som i alla fall känner igen henne och minns Bror. Modern är död. Maria sköter ensam kyrkans skog som länge varit familjens angelägenhet. Ibland har hon till och med möjlighet att hjälpa andra, som till exempel när Fredriksson får ryggskott och behöver hjälp med ladugården. Maria njuter av djuren, ljuden och dofterna. Men apparaterna får Fredrikssons hustru Ines ta hand om. "Förr hade vi mjölkpengar och längre tillbaka äggpengar. Nu behövs varje extrainkomst." Hon umgås med grannen Görel, men denna är ofta upptagen med sin dotter. Plötsligt skall mentalsjukhuset där Bror vistas stänga ner. Vart ska Bror ta vägen? Jo, han ska komma hem. I annat fall får han flyttas till ett boende där Maria har flera timmars resväg för att hälsa på honom. Med Brors hemflytt kommer också bitar av samhället, som till exempel socialtjänsten. Långt ifrån alltid fungerar kommunikationen friktionsfritt. Ungefär när de första tranorna kommer och det börjar bli ljummet i luften och solen tittar fram tar sig syskonen an linnetvätten. De tvättar hemma och sköljer i älven. Det tar tid, men tid har de. Bror och Maria kommer att tala om modern. De vet inte vad hon blev sjuk av och kanske kände inte henne så väl. "Vi vet inte allt om varandra, ens när vi finns i samma flock medan åren går." Syskonen handlar om de små människorna i en tid av förändring och oro som de har svårt att hantera.  De värderar helt andra saker i livet; de är nöjda med det lilla. Margareta Lindholm tar sig an de udda och sköra. Ömsint och sparsmakat skriver hon fram deras landsbygdsliv långt ifrån stadsbuller och jäkt. Vemodigt och lite sorgset blir det.

Titel: Syskonen

Författare: Margareta Lindholm

Förlag: Ordfront

Tryckår: 2023

Antal sidor: 154

Frida i Bruseryd

Carin Hjulström är journalist och författare från Göteborg. Finns inte på kartan är hennes första roman. Den handlar om den 23 - åriga Frida Fors som går på journalisthögskolan i Göteborg. Hon ska just åka ut på sin sex månader långa praktik och hoppas att hon ska få en plats i närheten av sin stora kärlek, Peter. Men hon blir flyttad till en liten lokalredaktion i Bruseryd lite norr om Eksjö. Ingen förstår varför den här lilla redaktionen finns kvar eftersom Bruseryd inte ens har hundra invånare. Frida lyckas omedelbart reta upp lokalbefolkningen i en artikel och en krönika. Det blir stormöte i missionshuset och redan där påbörjas något nytt. Stormen lägger sig och Frida kan ge sig på andra uppdrag. Hon läxar upp sin chef, den försoffade Åke Johansson, som visserligen är en duktig redaktionschef och journalist, men han har försjunkit i självömkan och dryckenskap efter sin skilsmässa. Frida kastar sig över den sorgsna Gunnel, som sörjer sin son och dennes familj som omkommit i en bilolycka och som ingen annan vågat tala med. Hon börjar rusta upp sin mors gamla sommarhus för att sedan raskt installera några kvinnor och barn från Kosovo. Allt går Frida Fors väl i händer. Hon blir kanske av med en del av sina fördomar om landsbygden, men så mycket annat av värde händer inte i den här romanen. Den är lättläst och rappt skriven och ibland fnissar en lite. Jag frågar mig vad jag fick med mig? Vad ville Carin Hjulström att jag skulle få med mig? Svar: Vet ej.

www.bergsocken.se

Elin Wägners knyppeldyna




Traskalas på Lädja Norregård. Läs mer om Svenska trasmattor HÄR

Berg-veckan 2011 inleddes i lördags i strålande sol, hastigt åskregn och mera sol.
Det kändes som om alla i Berg och Lädja var på fötter. Hantverksutställningar, mopedrally med flygande start från Caltexmacken i Berg, våfflor, pannkakor med kardemumma, ostkaka, fårost, kalvdans, lammkorv, trasmattor, trädgård, trevliga samtal, vacker natur OCH oklippta vägkanter - så vackra! Det fanns till och med mogna smultron.
På Elin Wägners Lilla Björka fanns en utställning med Siri Derkerts modeteckningar och en historik över hennes otroliga liv.
Det var ingen svårighet att fördriva hela dagen med olika begivenheter och egentligen borde man ha varit med hela veckan. Bergveckan är ett arangemang av föreningar och engagerade privatpersoner. Jag var där för tredje året och jag hoppas att det nu är tradition.
En liten varning utfärdas dock för kartan på baksidan av programmet.
Man inbillar sig gärna att det är gångavstånd mellan de olika programpunkterna. Det är det inte. Såvida man inte är beredd på långpromenad, förstås.