Sopa ihop löv mot vinden

Det är fortfarande roligt att umgås med vängruppen från romanen Sällskapet av Christina Hesselholdt. Hennes nya roman heter Sopa ihop löv mot vinden. Vännerna är fortfarande vänner men de har i vissa fall omgrupperat.  Camilla som troget vårdade sin sängbundne man Charles under tre år är fortfarande singel sedan Charles en vacker dag förklarade att han tänkte vara sjuk på egen hand. Camilla har dottern Greta som är sex år och räknar hela gruppen som sin familj. Alma och Camilla är de som varit vänner längst. Alma har lämnat sin magre man, läkaren Kristian, och till sin stora lycka hittat den ganska tråkige men snälle och trygge Edvard i sin omedelbara närhet. Edvard har svårt att säga nej vilket medför att han stöder sexton hjälporganisationer i månaden. Deras partnerbyten har hela tiden hållit sig inom gruppen. "Vårt lilla gäng kan endast tänka sig att ha förhållanden med varandra." Vissa principfrågor delar gruppen, som till exempel de som gäller djurens rätt. Alwida är vegetarian och en fullfjädrad djurrättsaktivist. Hennes aktivism är som att sopa ihop löv mot vinden. Camilla är också vegetarian och när de andra äter gåslever lämnar hon rummet. Camilla ömmar för världens barn. Alma och Camilla har tidigare semestrat på Kos, men nu tycks Medelhavet blivit ett ställe där flyktingar drunknar så nu är det uteslutet. Ingen i gruppen flyger längre. Alla har blivit äldre, så klart, men de går och grumsar om och på varandra och livet precis som i förra romanen. Och alla får mer eller mindre utrymme. Jag läste gärna Sopa ihop löv mot vinden och trivdes med sällskapet. Och bildspråket är träffsäkert och humorn finns där och massor av författarreferenser. En lista över alla citat finns i slutet av boken. Läsaren är i bildat sällskap. Men - Sopa ihop löv mot vinden når inte upp till Sällskapets höjder. Den känns spretigare och är inte så omsorgsfullt skriven som Sällskapet. Ninni Holmqvist har översatt båda titlarna och henne har en sällan några invändningar mot.

Titel: Sopa ihop löv mot vinden

Författare: Christina Hesselholdt

Översättare: Ninni Holmqvist 

Förlag: Natur & Kultur

Antal sidor: 210

 

En smakebit på søndag v. 14 2023

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.
"Först dog hästen, sedan kraschade min dator (som jag hade skaffat samtidigt med hästen), vilket gjorde att jag blev av med en masa skräp, sedan planterade jag om en växt som jag hade haft sedan ungdomen till en större kruka, vilket gjorde att jag råkade skada rotsystemet; det var ett fasligt sjå; rötterna ville inte släppa, till slut fick jag ta en kniv och liksom lossa hela vägen runt, som om det var ett bakverk som satt fast i formen. Efter en kort tid i den nya krukan segnade växten ner. Kanske hade hästen dött av sig själv om jag flyttat den. Sedan fick min pappa ett hjärtstillestånd, han återupplivades men återfick inte medvetandet, och hans organ slogs ut, det ena efter det andra."

Från sidan 11 i Sopa ihop löv mot vinden av Christina Hesselholdt. Fristående fortsättning på Sällskapet. Fast jag tycker att en ska läsa Sällskapet först.

Halva Malmö består av killar som dumpat mig

Här hamnade jag en bit utanför min comfortzone. Av en händelse kom jag att låna hem e- ljudboken av Amanda Romares roman Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Och det dröjde inte länge förrän jag var helt fast. Inläsaren Fanna Ndow Norrby läser andlöst i rasande fart om den utlevande Amandas härjningar på Tinder; otaliga mer eller mindre misslyckade dejter på diverse stamställen i Malmö, överläggningar med vänninorna i Dr Peppar - gänget och deppandet i ensamhet. Amanda är 32 år och upptäcker att hennes jämnåriga bildat par och i vissa fall hel familj. Paniken slår till. Hon träffar biografvärden, dansaren, kriminologen, ingenjören, Lycksele - Lukas, med flera. Det blir sällan en andra dejt. Hon är inte så väldigt lyhörd och reagerar inte när någon av hennes dejter kalla henne påflugen. När dansaren plockat bort henne från Tinder blir hon fruktansvärt kränkt. Själv får hon väldigt dåligt samvete när hon dissar någon. Amanda Romare tar ut svängarna ordentligt. Inget mänskligt är henne främmande. 70% av killarna i Malmö har erektionsproblem, hävdar hon. Flickorna är väldigt misslynta. De vill ha mera sex. Och de saknar bad - boy - energin hos många av dem.  Fysiska för - och nackdelar redovisas ogenerat liksom alla slag av kroppsvätskor. Boken började med Amanda Romares eget dagboksskrivande. Jag blev lite överraskad men fångades snart av kraften och farten. När Bjäre - Emil, som är så noga med sina naglar, kommer in i bilden vädrar både Amanda och läsaren morgonluft. Och när han dubbas till bara Emil blir en jättelycklig. Tinderkontot avinstalleras men kontot få vara kvar. Jag kan bara säga Lycka till! och tacka för alla nya ord jag lärt mig och för Tinder - bekantskapen. Samtidigt tänker jag att jag nog aldrig läst boken. Uppläsningen på rätt dialekt gjorde definitivt mycket för Halva Malmö består av killar som dumpat mig.

Slutet blir vår början

Chris Whitaker är en brittisk författare. Slutet blir vår början, hans tredje roman, har blivit det stora kommersiella genombrott och vann The Gold Dagger, för 2021 års bästa spänningsroman i Storbritannien. Romanen handlar om några ungdomsvänner och den olycka som kommer att kasta mörka skuggor över  deras liv. En av dem, Vincent, är den olycklige förövaren. Han avtjänar 30 år i fängelse för sitt brott. Offret är syskon till en annan av dem. Star Radley är en kvinna som drabbar varje man som möter henne. Hon lever ensam med sina två barn, den trettonåriga Duchess som beskriver sig som laglös och som inte skyr några medel i sina försök att skydda lillebror Robin. De bor i Cape Heaven, Kalifornien.Polisen Walk är Vincents ende vän när han avtjänat sitt straff. Ännu ett mord begås och det enklaste är naturligtvis att anklaga Vincent igen. Jag skulle inte vilja kalla Slutet blir vår början för en deckare eller ens thriller även om berättelsen hela tiden är överraskande och mycket spännande. Det är mera likt ett grekiskt ödesdrama; vackert och sorgset. Huvudpersonen, Duchess, är min favorit. Hon är bitsk och arg och hon har all anledning att vara det. Hon har inte fått vara barn. Efter som Star Radley är som hon är måste Duchess bli vuxen i förtid. Både karaktärsskildringen och miljöbeskrivningen är något utöver det vanliga. En får en stark närvarokänsla och en känsla av att känna de viktigaste personerna. Duchess och Robin får på grund av omständigheterna lämnas över till morfar Hal i Montana och här möter en helt annan slags miljö. När jag först började lyssna på boken irriterade jag mig på uppläsaren så jag bestämde mig för att läsa i stället. Men så gjorde jag ett nytt försök och fångades då så av den fängslande berättelsen att jag fortsatte lyssna till slut av bara farten. Och det ångrade jag inte.

Titel: Slutet blir vår början   (We begin at the End) 

Författare: Chris Whitaker 

Översättare: Maria Lundgren

Inläsare: Christoffer Svensson

Tryckår: 2022

Antal sidor: 449

Förlag: Natur & Kultur

Hett i hyllan

 

Bokföring enligt Monika har en torsdagsutmaning som går ut på att vi avslöjar  böcker i våra hyllor som stått olästa länge, alltför länge. Hett i hyllan kallas den. 

Fanny Härgestam, född 1983, är journalist och skriver för bl. a. Sveriges Radio och Sveriges Television. Hon har ägnat sig åt att rapportera ifrån Tunisien. I min hylla står Det här är vår tid. Fyra kvinnor efter revolutionen i Tunisien. Dagens nyheter kallar den här boken "En närmast uppseendeväckande journalistisk bedrift." Det är författarens debut och boken blev nominerad till Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare. Tre av de fyra kvinnorna är politiskt aktiva under den arabiska våren. "En tidlös bild av hur kvinnors rättigheter alltid måste försvaras." I Svenska Dagbladet låter det så här:" När boken är utläst önskar jag att den inte var det. Jag kommer att sakna Amira, Selma, Mabrouka och Meherzia."

Det här är vår tid är en sådan bok som jag egentligen gillar. Det var också därför jag köpte den. Kvinnoskildringar från jordens alla hörn är alltid av intresse. Så egentligen är det obegripligt att Den stått oläst så länge. Den kom ut 2015.
 

Min är hämnden

Marie N Diayes senaste roman har titeln Min är hämnden. Maître Susane är i 40-  årsåldern och har en egen advokatbyrå i Bordeaux. Hon är inte så framgångsrik som hennes föräldrar vill tro och de gillar inte heller den sunkiga bil hon kör omkring med. Som en sorts samhällsinsats har maître S anställt Sharon, invandrare från Mauritius, som det hembiträde hon egentligen inte behöver. Hon betalar bra, men upptäcker så småningom att Sharon går till två andra arbetsgivare på den tid hon skulle ha använt i maître S:s lägenhet. Hon beslutar sig för att se genom fingrarna med detta. Dessutom har hon hand om Sharons uppehållstillstånd till ingen kostnad alls. Maître Susane har inte speciellt många klienter men en dag kommer Gilles Principaux  för att be henne ta hand om försvaret för hans fru, Marlyne, som tagit livet av deras tre barn. Det är säkert inta av en tillfällighet som ett av barnen, älsklingssonen, heter Jason. Barnamorden och namnet Jason för tankarna till Euripides drama Medea. Gilles Principaux  har en mycket egendomlig inställning till det skedda. Maître S drabbas av déja vu. Hon har träffat GP tidigare; på den tiden när hennes egen mor var hembiträde i hans familj. Här delar sig den kapitellösa romanen i två parallella berättelser; ett då och ett nu. Min är hämnden handlar om ras, klass och klassresor; kvinnor som arbetar åt andra i underbetalda anställningar och män som har tolkningsföreträde. Maître S är en ovanligt god arbetsgivare. Det vet Sharon men  betraktar henne ändå med förakt. Gilles Principaux hustru, Marlyne, intar en liknande ställning till sin man. Romanen är spännande som en thriller. Har det hänt något i dåtid där i Caudéron i Bordeaux och i så fall vad? Marie N Diaye är mästare på att beskriva snåriga, mänskliga relationer och hur lite människor som lever tätt inpå varandra egentligen känner varandra.   Marie N Diaye föddes i Frankrike 1967 av en fransk mor och en senegalesisk far.  Redan 2001 fick hon Prix Fémina för Rosie Carpe som ännu inte finns översatt till svenska. 2009 fick Marie NDiaye Goncourtpriset för TRE STARKA KVINNOR. Marie NDiaye är också medförfattare till manuset till filmen, WHITE MATERIAL och 2015 kom den absolut mästerliga LADIVINE. Nobelpriset nästa.

Titel: Min är hämnden (La vengeance m´appartient)

Författare: Marie N Diaye

Översättare: Ragna Essén

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2022

Antal sidor: 247

Mormorsfortbildning

Nattkorpen av Johan Rundberg är den första delen i en serie om det omaka deckarparet Månvind & Hoff. Mika Månvind är 11 år och bor på Allmänna Barnhuset i Stockholm på 1880 - talet. Valdemar Hoff är en stor bullrig polis som snabbt upptäcker Mikas kvaliteter. Mika är en mycket pigg och alert flicka med bitsk och ibland grotesk humor. Hon är snabb i uppfattningen och observant på detaljer. Hon fryser och hungrar såväl som alla de andra barnen på barnhuset. När veden tar slut får de stänga en avdelning och kura ihop sig två och två i sängarna på första våningen.  En iskall natt bankar det på dörren och när Mika öppna tar det inte många minuter förrän hon finner sig stående med en liten alldeles nyfödd baby i famnen. Hon har också hunnit se en kuslig svart skugga avteckna sig mot natthimlen. Detta är upprinnelsen till en lång rad dramatiska händelser. Spännande är det. Mika lever ett farligt liv. En upplever den obarmhärtigt kalla staden med alla dess faror. Men Mika är gatusmart. Hon är dessutom omhändertagande vad det gäller de andra barnhusbarnen. Amalia, som är föreståndarinna på barnhuset, är inte ovänlig mot barnen, men i övrigt känns det som om vuxenvärlden inte riktigt ser barnen som människor. De är arbetskraft först och främst och barnadödligheten var hög. En mängd olika yrkeskategorier figurerar i Nattkorpen; garvare, sjåare, hovslagare, bodförsäljare, vedgubbar, slaktare och dödgrävare. En får en livlig bild av ett smutsigt och stökigt Stockholm vid den här tiden. Johan Rundberg vann Augustpriset 2021 i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok. De följande delarna är Tjuvdrottningen, Dödsängeln och Blodspakten. Böckerna är placerade på avdelning Hcg på biblioteket. Tack barnbarnet❤️ för tipset!

Titel: Nattkorpen

Författare: Johan Rundberg

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2021

Antal sidor: 183 sidor

Starka band

"Jag har inget gott förhållande till min mor, och när våra liv hopar sig över oss tycks det ofta försämras ytterligare. Vi är fångna i en trång sfär av intensiv och oavvislig förtrolighet. Under en följd av år sker en utmattning, ett slags uppmjukning mellan oss," skriver författaren Vivian Gornick en bit in i sin biografi Starka band. Det är en mycket stark skildring av mor och dotter som älskar att hata varandra. Vivian Gornick är en framstående amerikansk författare och feminist som fick sitt publika genombrott redan 1987 med sin bok Fierce Attachements. Först nu har den kommit i svensk översättning av Inger Johansson. Vivian är uppvuxen i Bronx under 40 - och 50 - talen. Familjen bor i ett hus där det i huvudsak bor judiska familjer. Familjen Gornick är också judar. Modern är hemmafru - på makens begäran. Själv hade hon mer än gärna arbetat. Dottern är skeptisk till allt som modern förespråkar. Men de möts i det gemensamma förflutna. De promenerar i sina gamla kvarter och modern berättar. Somliga saker minns Vivian också. Till exempel minns hon Netta, en schicksa, som flyttar in i huset. Vivians mor tar henne under sina vingars beskydd och Vivian blir också god vän med henne. Nettta lever ett ganska utsvävande liv och har en del att lära Vivian. Vivian tycker att Netta är vacker och spännande. Starka band skildrar olika sorters utanförskap. Vivians mor är begåvad och politiskt intresserad, men hon satte makens/familjens önskemål före sina egna. Modern var trots allt stolt över dotterns framgång med boken. Hon gick så långt att hon till och med signerade den. Utan henne hade det inte blivit någon bok, resonerade hon. Vivian Gornicks eget liv  består av utbildning, skrivande och misslyckade förhållanden. Hon är i boken ca 50 och modern är 80. Jag tycker att Vivian Gornic har skildrat sin mor och sitt förhållande till henne helt lysande. Hon var väldigt noga med att aldrig skriva när hon var arg. Osentimental och behärskad är vad hon är. Jag hade gärna träffat både Vivian Gornick och hennes mor.

Titel: Starka band

Orig.:s titel: Fierce Attachments

Författare: Vivian Gornick

Översättare: Inger Johansson

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2021

Antal sidor: 223
 

Kustobservationer

Anna Fock fick Borås Tidnings debutantpris och Katapultpriset 2013 för sin första roman Absolut noll. Förra månaden kom hennes femte roman, Kustobservationer. Den handlar om Liis som är strax över trettio. Hon bor i Tallin och arbetar som hyttstäderska på Sverigebåten och konstruerar också korsord för ett par tidningar. Hon var en lysande stjärna under skolgången och gick från klarhet till klarhet. Men någonstans hakade det upp sig och hon gjorde ett studieuppehåll under vilket hon inte var välkommen att bo hemma hos mamma. Liis upptog aldrig sina universitetsstudier. Hon vandrar omkring i Tallin och iakttar hur staden förändrat sig. Hon umgås med diverse mer eller mindre avsigkomna individer på barer och matställen. Estland/Tallin håller på att hämta sig efter den ryska tiden. Liis håller på att hämta sig från tiden med den stora kärleken till den tolv år äldre Madis.  När han bestämmer sig för att flytta till värmen i Filippinerna och starta en strandbar frågar han om Liis vill följa med. Hon tackar nej, men ångrar sig omedelbart. Hon vill ha skillnad mellan årstiderna. Liis träffar en del män, men det förefaller som om alla i likhet henne själv går omkring och sörjer sina förlorade kärlekar. Ungdomsvännen Lisanne har gift sig och fått barn, men lyckligtvis består deras vänskap. Lisanne har som projekt att piffa till Liis och skaffa henne en pojkvän på Tinder. En vandrar gärna omkring med Liis på gatorna i Tallin. Det händer inga stora saker i den välskrivna romanen men det känns full tillräckligt att delta i Liis vardag i hennes mer eller mindre sunkiga lägenheter som hon försöker göra så trivsamma som möjligt. Och liksom hon ser en mot dörren när någon ny kommer in i stambaren. Är det Madis?

Titel: Kustobservationer

Författare: Anna Fock

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2021

Antal sidor: 227

Brun flicka drömmer

 

För några dagar sedan läste jag Genom märg och ben av Jacqueline Woodson och undrade i mitt stilla sinne varför hon fick Alma - priset 2018. Jag bestämde mig för att läsa Brun flicka drömmer som är den titel jag framför allt förknippar med författaren. Jag laddade ner den till telefonen och sedan läste jag. Och läste. Och läste. Klart att Jacquelina Woodson skulle ha Alma - priset! Brun flicka drömmer är en oemotståndligt charmerande prosalyrisk berättelse om en uppväxt i Grenville i South Carolina och Brooklyn, New York. Boken är placerad bland lyriken på ungdomsavdelningen. Jackie berättar om sina tre syskon, sin mor och sin far; mormor och morfar; morbror Robert och moster Kay. Fadern är från nordstaterna och modern från södern. I södern går en barfota i den röda jorden medan trottoarerna brinner i Grenville, Ohio, så där går en med skor. Det är en varm och fin familj även om modern och fadern bokstavligen och bildligen drar åt var sitt håll. Morfar är Jackies speciella bundsförvant och hon är den som är nära honom när han ligger för döden. Men allt är inte idyll. Rasismen sticker upp sitt fula tryne allt som oftast. Mormor är pragmatisk och tycker att hon kan sätta sig längst bak i bussen även om det nu är lagstadgat att hon inte behöver göra det. Den yngre generationen utmanar de vithyllta på ett annat sätt. Berättelsen följer ingen kronologi. Författaren gör nedslag i sitt liv fram till cirka fjorton års ålder. Det är så minnet fungerar, säger hon. Brun flicka drömmer är en originell berättelse. Formen är genialisk och översättaren Athena Farrokhzad har alldeles säkert gjort ett gott arbete. En blir glad av Brun flicka drömmer.

Genom märg och ben

Melody är sexton år. Familjen ska ha en fest för henne, cominga of age. Med det inleds Jacqueline Woodsons roman Genom märg och ben. Mammma Iris, som själv inte kunde ha sin mogenhetsfest för då väntade hon redan Melody. Stor skandal; skäll och tårar. Barnafadern, unge Aubrey, älskade Iris bortom allt förnuft och gjorde det som behövde göras. Iris föder barnet, men har inte riktigt förstått att hon sedan måste vara mamma. Det går sådär. Inom sig räknar hon dagarna tills hon kan ge sig av. Iris känner ett starkt behov av att komma vidare; att utbilda sig. Hon känner att hon fått något med sig från sina förmödrar som driver henne vidare. Iris söker in till en rad college och blir antagen på flera ställen. Hon väljer det som ligger längst bort. Och hon åker. Aubrey och morföräldrarna får ta hand om hennes dotter, Melody. Mellan mor och dotter växer av naturliga skäl ett avstånd. Om jag får välja, säger Melody, så väljer jag pappa. Här berättas om tre generationer kvinnor; två familjer som binds samman av Iris, Aubrey och deras dotter. Aubreys familj är fattigare, förstår han, när han tar hem Iris för att hälsa på hans mamma och han ser sitt hem med Iris blick. Berättarperspektivet är antingen första eller tredje person. Huvupersonerna får var sitt kapitel och de ger sin syn på samma händelser. Rörigt blir det och de många kursiveringarna gör det inte lättare. Genom dessa två familjer berättas mycket om de färgades historia i Sydstaterna. Allt förstörs för dem. Deras hus och affärer bränns ner. Mormor bestämmer sig för att omsätta sina förtjänster i guldtackor eftersom de inte försvinner i eld. Kvinnorna är de starkare i Genom märg och ben. Jag kan tycka att Genom märg och ben är en YA - bok som mycket väl kan läsas av vuxna, förstås. Jacquiline Woodson fick ALMA - priset för sin självbiografiska bok Brun flicka drömmer 2018. 

Titel: Genom märg och ben

Författare: Jacqueline Woodson

Översättare: Alva Dahl

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2020

Antal sidor: 175

Sällskapet

Danska Christina Hesselholdts roman Sällskapet handlar om sex personer som alla tillhör en välbärgad borgerlighet. De är högutbildade, läkare, psykolog, författare, t. ex., men förefaller inte arbeta. De reser, läser och intresserar sig för kultur i största allmänhet. Vi följer deras inre monologer och delar deras ensamheter och syn på varandra.  Vissa av dem har känt varandra länge. Sällskapet består av fyra kortromaner utgivna mellan 2008 och 2014; Camilla - böckerna kallar författaren dem. Camilla och hennes sjuke man Charles är någon slags huvudpersoner. Charles är sängbunden och Camilla sitter lojalt vid hans sängkant i tre år och sedan meddelar han att han tänker vara sjuk på egen hand. Camilla blir sårad och olycklig och tar itu med att rusta upp ett gammalt sommarhus; köper en gammal häst och en hund. Alma lämnar sin torre man Kristian och ger sig ut på den fria marknaden. Men hon hittar den stillsamme och förutsägbare Edvard i sin omedelbara närhet och beslutar sig för att hålla till godo med honom. Edvard blir glad. Han bor fortfarande i sina föräldrars dödsbo. Alwida är den oberäkneliga i sällskapet. Inget förvånar när det gäller henne. Det finns ingen egentlig handling i boken och kapitlena hänger inte ihop med varandra, men det är oavbrutet roande och engagerande läsning. Ett träffsäkert bildspråk gör att en gång på gång frustar till av lycka över formuleringarna. Det förefaller som om författaren själv haft trevligt när hon skrivit romanen. De litterära referenserna står som spön i backen - ca 70 och då har jag säkert missat några - och författaren citerar ofta, till exempel Sylvia Plath och Virginia Woolf. Sällskapet anbefalles varmt!

Titel: Sällskapet
Författare: Christina Hesselholdt
Övers: Ninni Holmqvist
Förlag: Natur & Kultur
Tryckår: 2018
Antal sidor: 384 sidor

Förlorade själar

Somalia i slutet av 1980 - talet. Landet befinner sig i ett  oroligt tillstånd av godtycke och okontrollerat våld. Somalia står vid randen till ett inbördeskrig. Rebeller befinner sig i strid med den revolutionära kommunistiska regeringen. Ingen vet när soldaterna kommer att slå till, varför eller hur. I Förlorade själar av Nadifa Mohamed följer vi tre kvinnor i olika åldrar och samhällsställning. Det de har gemensamt är förnedringen. Unga Deqo är inte stort mer än ett barn; föräldralös, uppvuxen i ett flyktingläger och helt utlämnad till sin egen överlevnadsinstinkt. Filsan är en plikttrogen soldat, dotter till en högt uppsatt militär,  som tar ut sin egen förtvivlan på en äldre medelklasskvinna, Kawsar,  som fängslats för att hon tagit Deqo i försvar. Kawsar blir krympling för resten av sitt liv. Korruptionskulturen är utbredd, kvinnlig omskärelse florerar och analfabetismen är ett stort problem. Somalias öde skildras genom de tre kvinnornas liv. Som läsare tar man dem till sig. och  Kawsars stoiska sätt att uthärda ett liv som mest har varit en vandring genom den ena sorgen efter den andra. Det som varit räddningen är hennes prunkande trädgård och några trogna väninnor. Nadifa Mohamed är en brittisk - somalisk författare, född 1981.

Titel: Förlorade själar
Författare: Nadifa Mohamed
Översättare: Christina Stalby
Förlag: Natur & Kultur
Tryckår: 2015
Antal sidor: 325 

Förlorade själar passar in på Månadens språk som är östafrikanska. Det är Scylla som har hand om Månadens språk 2020.

Årsboken

Emmy Mahr är änka sedan två år. Det är mitt i sommaren som är torr och het. Växtligheten har stannat av. Emmy dricker iste och Resorb. Hon är långbent och smal; stark och vig. Hon är som gjord för att sköta en gård. Just nu har hon funderingar på en utäga som kallas Trekanten. I det här läget är hon intresserad av gräset som kan tänkas växa där. Hon har redan skaffat vall ifrån andras små ängar som de inte ens brytt sig om att hyra ut. Bönder som odlat råg klippte ner den redan i juli och gav den till djuren i stället för bagaren. Emmy tänker på när hon kom med sin man Seved till gården Backetorp. Hon hade aldrig sett så många rum, vrår och prång, skåp och luckor och överallt fanns det gott om saker. Det enda saker som inte fanns var pengar. Bland allt annat hon hittade var Seveds farfars lingonalmanackor sedan 36 år tillbaka. Hon lade dem i en svart soppåse och satte ut dem  bland soporna. Men Seved bar in dem igen. Farfar hade ju gjort anteckningar i dem. Emmy tänker på hur hon och Seved träffades på en skogsexkursion för nitton är sedan. Han var med på konferensen och hon serverade maten. Hon tänker också på Seveds allergi som faktiskt tog hans liv. Han var ensam ute i skogen och träffade på en svärm jordgetingar. Emmy är ensam. Döttrarna har sitt. Emmy är varken särskilt lycklig eller särskilt olycklig. Hon trivs på landet. Där händer det mer på ett år än under ett helt liv i en stad. Emmy pratar för sig själv och då och då överrumplas hon av sorgen som är som en väntan utan att få sluta att vänta. Emmys kor får förstklassig skötsel. Det är en gemensam överenskommelse. Hon sköter dem och de ger henne sitt kött. När Emmy går till grannen för att låna balmaskin hade hon helst haft konversationen utomhus. Emmy får visserligen sitta ner på en stol men bjuds inte på någonting. Hermans gård befinner sig i ett sådant tillstånd att en anar att den mycket snart kommer att vara helt förfallen. Årsboken är titelnovellen i Sven Olov Karlssons novellsamling med samma namn. En känner sig som om en vandrar tillsammans med Emmy på Backetorp och lyssnar till både hennes ord och tankar. Hon är en alldeles vanlig, vardaglig människa med en helt egen historia. En stor liten människa.

Titel: Årsboken
Författare: Sven Olov Karlsson
Förlag: Natur & Kultur
Tryckår 2019
Antal sidor: 251

Årsboken passar in på nr 17 i Mias Kaosutmaning 2020, Läs en novell

Där livet är fullkomligt

Det kan sägas med en gång. Silvia Avallones senaste roman Där livet är fullkomligt tyckte jag väldigt mycket om. Hennes sätt att belysa samhällstillståndet  i Italien är mycket effektivt.  Genom miljöbeskrivningen och det levande persongalleriet berättar hon om klasskillnader, skillnaden mellan staden (Bologna) och den fiktiva förstaden Labriola med alla höghusen. Där bor 17 - åriga Adele som blir med barn med den den vackre men kriminelle Manuel. Adeles egen far sitter också i fängelse. Inne i Bologna bor akademikerparet Dora och Fabio som förtvivlat gärna vill ha barn men som trots alla försök misslyckas. Det föds för få barn i Italien; det är ju ett välkänt faktum. Likaså anses det att barn är sina föräldrars ägodel. Utbildning är inte för förortens barn i allmänhet, men Zeno, som är ovanligt begåvad, läser läxor tillsammans med Adele och kommer med tiden att hamna på ett välrenommerat universitet. Arbetslösheten är utbredd och kvinnornas situation är allt annat än avundsvärd. Det sägs många kloka saker i Där livet är fullkomligt. Sådant som en läser om och vill brodera på en bonad. Det förs också existentiella resonemang i romanen. Silvia Avallone är född 1984 och har Dostojevskij som sin favoritförfattare.

Titel: Där livet är fullkomligt
Författare: Silvia Avallone
Övers: Johanna Hedenberg
Förlag: Natur & Kultur
Tryckår: 2019
Antal sidor: 381

Den här boken passar in dubbelt på nr 15 i Mias Kaosutmaning Läs en bok/författare från Sydeuropa. Både bok och författare kommer från Italien.

Månadens språk är Italienska

Carmen

Mona är i sjunde månaden. Hon bor i en trailer med sin drogberoende man Noodles och deras två barn Willie och Vincent i Albuquerque. Tillgången på knark är för tillfället mycket bristfällig och Noodles får nöja sig med hostmedicin. Mona inser att hon är medberoende, men hon älskar sin magre, sjuke man och går med på att åka till Mexico och fixa tunga droger åt honom. Hon är anglosaxisk, gravid och söt, säger Noodles. Hon är perfekt för att flyga till El Paso och korsa gränsen till Juárez i taxi. La Nacha heter kvinnan i prålig manskostym som är chefen på stället. När hon räknar igenom penningbunten som Mona haft med sig blir denna rädd på allvar. Hon förstår att hon ska medföra en mycket större mängd knark än hon räknat med. Noodles har sagt att deras vän Mel ska testa heroinet så att de inte blir lurade. Men hon får inte lämna honom ensam för en minut. Inte tänker hon på det när hon behöver gå på toaletten! Mel ger henne en Valium för att hon ska lugna ner sig. Hemkommen möts hon av en desperat Noodles. Han väger heroinet och inser genast vad som hänt och ger Mona ett slag över ansiktet. Det har aldrig hänt tidigare. Sedan får hon ett till när hon föreslår att han ska ringa polisen. Det är sedan vattnet går. Mona ropar på Noodles men han är redan förlorad i sitt heroinrus. Mona inser att om Noodles fick välja emellan henne och pojkarna och heroinet var det inte familjen han skulle välja. Carmen är en mycket realistisk novell skriven av Lucia Berlin. Den handlar om kärlek, drogberoende och fattigdom. Och om drömmar som gått förlorade. En undrar hur det ska gå för de små pojkarna som naturligtvis förstår mycket mer än föräldrarna tror. En undrar också varför novellen heter Carmen?

Den här novellen passar in på Ugglans & Bokens läsutmaning Läs en novell IV på nr 20, Läs en novell där någon är gravid

En smakebit på søndag

"Prästgården såg ut som på fotografiet förutom att den byggts till vid ena gaveln, vilket gav det gamla huset en ful en ful puckelrygg. Helen stod redan vid porten och läste närsynt på en mässingsskylt. "Snåla öppettider, utbrast hon. "Kors! det är ett museum." Hon lät häpen. "Jag antar att ni vet att det var här de fyra syskonen bodde," sa jag lugnt. "Brontës. Tre flickor och en pojke tillsammans med sin far kyrkoherden." Kajorna tycktes ha hittat sina grenar, för vingslagen hade tystnat. "Jane Eyre. Professorn... jo, när du säger det så. En ledsam historia, var det inte? Ungmör, lungsot och en ständigt pinande blåst. Fast jag har aldrig tyckt att man bör hämta sitt vatten på en kyrkogård. Det verkar inte riktigt ... hygieniskt. Och teet får en bismak."

Från sidorna 91 och 92 i Blåst! av Eva Marie Liffner. Natur & Kultur

Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas denna veckan av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker. Utmaningen går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"När jag hade berättat för pappa att jag tänkte börja på college hade han sagt att en kvinnas plats var i hemmet och att jag borde lära mig om örter - "Guds eget apotek", hade han kallat det medan han log för sig själv - så att jag kunde ta över efter mor. Han hade sagt mycket mer än så förstås, om hur jag lustade efter människans kunskap istället för Guds, men jag bestämde mig för att ändå fråga honom om trigonometri. Här fanns ett korn av mänsklig kunskap som jag var säker på att han besatt. Jag klottrade ner talet på ett nytt papper. Pappa tittade inte upp när jag kom in, så långsamt och försiktigt sköt jag fram pappret ovanpå ritningarna. "Pappa, kan du lösa det här?" Han tittade strängt på mig, sedan mjuknade blicken. Han snurrade på pappret, kisade mot det ett ögonblick och började rita, siffror och cirklar och stora svepande bågar. Hans lösning såg inte alls ut som den i läroboken. Den såg inte ut som något jag någonsin sett. Det ryckte i hans mustasch: han muttrade. Sedan slutade han att klottra, tittade upp och gav det rätta svaret." 
Från sidan 132 i Allt jag fått lära mig av Tara Westover

En smakebit på søndag är en läsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

Läsutmaningen En smakebit på søndag administreras av Astrid Teres på den norska bokbloggen Betraktninger. Utmaningen går ut på ett vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Hon (Mona) kände sig både glad och lite vemodig när hon cyklade hemåt. Glad över att Barbro (lillasyster) och hon hade skiljts åt utan att vara osams, vemodig över att deras mamma hade dött. Stackars henne. En bitter gammal kvinna som snart skulle begravas utan några sörjande. En hård och olycklig människa som ingen skulle sakna, inte ens hennes egna döttrar. En i sina egna ögon missförstådd stjärna som ägnade sitt liv åt att straffa sin man och sina barn för att hon aldrig fick det liv hon ansåg sig förtjäna. En grälsjuk kärring som hotade med att ta sitt liv om hon inte fick som hon ville. Mona hade hatat henne och sett sin pappa som en ryggradslös fegis som slätade över hennes elakheter, tog henne i försvar och försökte få sina döttrar att vara mer fördragsamma med sin mamma.  Det var först efter hans död som det gick upp för Mona vilken svår roll han hade spelat i deras familjdrama. Att hon inte försonades med honom innan han dog plågade henne fortfarande, efter femton år." Från sidan 53 i Darling, Mona av Lena Ackebo. Natur&Kultur 2018
Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

"I juli är det omöjligt, till och med itt i natten att andas in luften i Atlas Pickle Plant. Man måste suga in den. Lukten är så skarp och kraftig att den får håren i näsan att resa sig, och det känns som om lungorna blir lika genomdränkta som ens vita tennisskor - snörena blir gröna och luktar fränt av att släpas omkring i pölarna av ättikslag. Klockan var tre på morgonen och det hade varit en hård natt för Baby och mig. Alfred Lynn Tucker - ett fläskberg med illrött hår, glasögon och lortiga gravstenar till tänder, ett fläskberg som oturligt nog basade över oss - hade hackat på oss hela natten. Inte för att han inte hackade på oss nästan alla andra nätter också. Fast det var värre än vanligt den här natten. När vi gick på skiftet klockan elva lät han oss börja med att spruta ättikslag i burkar fulla med saltgurkor som trillade förbi på ett löpande band. Lagen kom ut ur en gammal svart gummislang som var ansluten till en trätunna och hade en grej med ett munstycke ungefär som på en trädgårdsslang."
Ftån sidan 7 i Cherrys värld av Norris Church Mailer. Natur&Kultur 2000. Övers.: Leif Janzon .

En smakebit på søndag drivs av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. En enda regel gäller: No spoilers! Fler smakebitar HÄR.