Visar inlägg med etikett Spökhistorier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Spökhistorier. Visa alla inlägg

fredag 5 april 2013

Japanska spökhistorier

Patrick Lafcadio Hearn (1850 - 1904) var en märklig man. Hans far var irländare och hans mor grekiska; det är osäkert om de någonsin var gifta. Lafcadio Hearn kom till Japan så sent som 1890, men har gjort sig känd världen över som kännare av Japan, japansk kultur och sätt att tänka.Han åtnjuter högt anseende även i Japan och hans böcker trycks fortfarande. Inte minst Kwaidan. Japanska spökhistorier. Hearn gillade att samla berättelser.
Lafcadio Hearn (Koizumi Yakumo) kom till Matsue, residensstad i Honshu i sydvästra Japan, som lärare. Där mötte han också sin hustru. Han blev japansk medborgare och fick ett japanskt namn.
I Matsue finns ett Hearn - museum och där ligger han även begravd.
Kwaidan innehåller en rad korta, kusliga historier. Förfädernas andar spökar, huvuden rullar omkring och ibland träffar man på de huvudlösa kropparna. Det är lätt att göra misstag som man får plikta för på ett eller annat sätt - inte sällan med döden. Ibland är den frivillig: man kan till exempel offra sig för att ett träd ska gå i blom. Eller också har man förlorat ansiktet på något sätt och väljer att dö för egen hand.
Prästerna kan vara till en viss hjälp ibland. För att nu inte tala om samurajerna. En gång samuraj, alltid samuraj. Ursprunget lyser igenom oavsett förklädnad.
Spökhistorierna utspelar sig lite varstans. Effektfullt blir det naturligtvis i någon liten enslig koja i bergstrakterna i månljus. Blåst, regn, omänsklig kyla - en samuraj är okänslig för vädret. Han lägger sig på bara marken och lutar huvudet mot en tallrot och sover förnöjd.
Lafcadio Hearn förklarar att flera av spökhistorierna är översatta från gammal japansk litteratur och att någon berättats för honom.

torsdag 10 november 2011

Storslagen mardröm




















"Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se, ansikte mot ansikte..."
----
"Vad händer om det inte är så? Vad händer om det inte finns något ljus, om allt bara är mörker? Vad händer om de döda inte vet mer än vi?"
----
"Att vara vid medvetande i en evig natt. Då skulle man be om glömska. Men ingen skulle kunna höra en"
Så filosoferar Jack Miller, 28, i sin dagbok där han sitter ensam i Gruhuken på Spetsbergen
i den mörka arktiska vintern.
De tre övriga expeditionsmedlemmarna har fallit ifrån på olika sätt.
Gruhuken är hemsökt. Och fruktat av långt mer erfarna män än de fyra ungdomliga, övermodiga och teoretiskt välutbildade ynglingar som entusiastiskt reser iväg och möter en verklighet som är mycket hårdare än de någonsin kunnat föreställa sig.
Jack är underdogen i sällskapet. För honom är resan ett välkommet avbrott i en trist vardag och en möjlighet till något annat.
Han fascineras av det storslaget ödsliga; skönheten i det obönhörliga; äktheten i grymheten: att döda eller dödas. Han tycker sig kunna andas med båda lungorna.
Evig natt: en arktisk spökhistoria av Michelle Paver.
Spökhistorier är inte min favoritgenre. Men Evig natt har jag läst med stort intresse.
Landskapsskildringen är fantastisk. Och beskrivningarna av ljuset, mörkret, norrskenet, solen, månen, de magiska vita nätterna, floran , faunan, den förrädiska väderleken, den kosmiska ensamheten, isen som pratar, de glupska slädhundarna som väsnas, o. s. v.
Jag märker att boken dröjer sig kvar. Jacks personlighet förändras liksom hans handstil. Han tappar greppet om tiden. Rutinerna och regelverket förfaller allteftersom skräcken invaderar honom. Vad är verkligt? Vad är hjärnspöken?
Och jag frågar mig om man inte kan läsa Evig natt allegoriskt också?

Michelle Paver är född i Malawi i Sydafrika. Hon har tidigare skrivit böckerna om Vargbröderna. Läs mer om henne och hennes författarskap HÄR

Bilden som föreställer Arktisk vallmo är lånad.

söndag 30 januari 2011

Nattfåken i Crithin Gifford

The Woman in Black, SUSAN HILLs
första spökhistoria Vintage Books 1998.
"Heartstoppingly chilling" säger Daily Express. Och visst, i ett par passager var det gastkramande, helt enkelt. Susan Hill är de kusliga stämningarnas mästare.
Med hjälp av landskapet, väder och vind, ljus och skuggor och inte minst ljud får hon håret att resa sig på såväl sina karaktärer som läsare.
Den unge - mer än lovligt naive - Artur Kripps får uppdraget att åka till Eel Marsh House i Crithin Gifford i norra England för att ordna den juridiska kvarlåtenskapen efter den nyligen avlidna enstöringen Mrs Drublow. Hennes hus kan endast nås de tider på dygnet då det är ebb.
Artur vet inte att om London har sin peasoup - dimma så har Crithin Gifford sin mjölkiga havsdimma -fåk - som rullar fram snabbt och utan föregående varning och förtar all sikt och förvränger ljud. Tänk, att som Artur stå i mörka natten mitt på Nine Lives Causeway - mellan fastlandet och ön - och överraskas av dimman och dessutom höra floden klucka och sorla och totalt ha tappat orienteringen! Usch! Och att höra knirkandet av en kärra (Körkarlen) och ett barns skräckslagna gråt och inte kunna lokalisera vare sig kärra, häst eller barn!
Och att få nattsömnen störd av regelbundna dunsar i ett låst rum. Och att se den lilla trofasta hunden Spider ömsom morra långt nerifrån magen ömsom bli stel av skräck - man vet inte vilket som är värst. Och den svarta damen själv visar sig allra först vid Mrs Drublows grav, men hon återkommer sedan. Hennes uppsåt kanske inte är alldeles gott...
Ändå kan jag tycka att THE SMALL HAND var snäppet bättre, mera komplicerad och arbetad.
Men givetvis ska man läsa båda.
Jag fortsätter oförtrutet med The Mist in the Mirror.

lördag 8 januari 2011

En spökhistoria efter jul

Jag ville läsa The Small Hand. A Ghost Story.
Av Susan Hill. 2010
Och det fick jag. En god vän med osviklig näsa för god litteratur lånade ut sitt exemplar. Heder åt henne!

Och som jag läste! En natts sömn gick det åt, men det var det värt.
The Small Hand skall läsas när det är mörkt och tyst.
På ett enkelt, rent och vackert språk berättar Susan Hill sin historia om den ensamme Adam Snow, antikvariatsbokhandlare, med kontakter världen över.
I en stor, förfallen trädgård i Suffolk känner han första gången en liten hand förtroendefullt smyga sig in i hans. Vid andra tillfällen är handen hotfull och pockande. Varför? Vems är handen? Håller Adam Snow på att bli tokig?
En sällsynt Shakespeareutgåva för honom till ett avlägset och ensligt beläget kloster, Saint Mathieu, i Frankrike. Abboten i detta kloster är en klok och karismatisk man och Adam Snow anförtror sig åt honom. "Everything is the better when faced", säger Dom Martin. Sagt och gjort. Inte backa, alltså.
Susan Hill är duktig på att skapa stämningar med små medel. Naturen, väder och vind förstärker Adams upplevelser. "...Nothing stirred. No birds sang..."
"... a dilute and watery sun..." Bildspråket är också mycket målande.

Susan Hill har skrivit böcker i ungefär femtio år och finns även översatt till svenska

Susan Hills HEMSIDA