Huldas hus

Anita Salomonssons senaste roman, Huldas hus, börjag med att mjölkpigan Sara Sofia Karlssons älskade mormor dör. Nu är Sara Sofia ensam. Hon iakttar omvärlden genom ett vackert skafferifönster som morfar snickrade åt dem. Hon går till den sure bonden AndersJon och mjölkar hans kor och försöker fri sig från hans händer. Allt är mycket vardagligt och enahanda. Tills en vacker dag det kommer en stram dam med hårt snört liv och svepande kjol och bygger ett stort hus med jättestora fönster alldeles intill Sara Sofias hus. Det blir mycket tittande i skafferifönstret. Damen visar sig vara den kvinnliga fotografen Hulda Serafia Jonsson (1869 - 1954) och hennes likaledes fotograferande bror, Fredrik. Detta tilldrar sig i Västerbotten strax utanför Burträsk. Tiden är slutet av 1800 - talet och början av 1900 - talet. Sara Sofias stillsamma liv kontrasteras mot den andras mera utlevande liv med års långa utlandsresor.  Hon inspireras till säga upp sig hos bonden och börja arbeta på ett bageri och senare som städerska. Sara Sofia försöker tänka sig ett fortsatt liv i ensamhet. Hon är låghalt och kutryggig och ser inte mycket ut för världen. Det är då Emanuel kommer och innan Sara Sofia vet ordet av är hon gift och har fått sitt bröllopsfoto taget av Hulda Serafia. "Jag var någon jag hade en man vid min sida." Hittills är allt en fin berättelse om Sara Sofias enkla liv. Sedan följer ett avsnitt som jag tycker är en transportsträcka. Det har förflyter en hel del år. En ung sopåkare hittar Hulda Serafias dagbok och så kommer hennes öde  i förgrunden igen. Den här delen känns som något som kopplats på och inte riktigt hör till till förra delen. Under berättelsens gång utvecklas samhället. Hushållen installerar telefon, radio, kyl och frys, vilket ju hade betydelse även för kvinnorna. Huldas hus är en roman om kvinnors förhållanden. En fiktiv mjölkpiga och en verklig fotograf, som plötsligt när hon beslutar sig för att lägga ner sin verksamhet låter kasta alla sina glasplåtar i sjön.

En smakebit på søndag

Från sidan 65 i Huldas hus av Anita Salomonsson. Miljön är Västerbotten

Varje söndag bjuder vi varandra på smakebitar utav det vi just läser. Inga spoilers, förstås. Den här söndagen är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

Läs en novell

Nu prickar jag av punkt 4 Läs en novell som är publicerad 2015 i novellutmaningen på Ugglan & Boken. Den kommer ifrån Stina Stoors debutbok Bli som folk. Underbar titel! Jag känner igen novellen Gåvan som vann Sveriges Radios novellpris 2013. Inledning: "Hon är som två sockerbitar ungefär, men nalta platt." Novellen Ojura finns utgiven av Novellix
Det finns ett hem dit stormens brus är titeln på novellen jag presenterar här. Perspektivet är Tommys; han som ska konfirmeras till sommaren. Eftersom morfar ska begravas har han fått sin nysvartkostym med kuddar inuti redan nu och håller på att kvävas av slipsen. Mormor är hämtad från hemmet och undrar vad som försiggår. Tommy och hans far har kvitterat ut moster Iris ifrån dårhuset. Hon har lång, ljus utväxt och röker Camel överallt och närsomhelt, till och med under själva begravningsakten. Morsan är en idiot och prästen pratar strunt om Jesus och den yttersta dagen. Morfars flamma Gun sitter längst bak i kyrkan och under psalmsången är det hon som hörs mest. Det blir Tommy som åker med Gun till Ledåsjön för att hämta hem morfars Zündapp. På några få sidor och med minimalt antal ord berättar Stina Stoor på ett oefterhärmligt sätt en familjs historia. Tonårspojken scannar av omgivningen och avlyssnar falska toner och känner mest leda och förakt, men ser med försiktig optimism på utsikten att få en moped.
Stina Stoor föddes i Bjurholm i Västerbottens län 1962. Hon tillhör den samiska släkten Stoor.