torsdag 13 maj 2010

Clarence Crafoord är en berättelse

Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser är titeln på Clarence Crafoords nyutkomna memoarer. Utan hjälp av vare sig fotografier, dagböcker eller brev berättar han minnen ur sitt sjuttiofyraåriga liv. Man kan bara beundra hans minneskapacitet och goda berättarförmåga. Det litterära intresset grundlades tidigt. Att han skulle bli läkare följde med vid dopet. Kanske inte direkt att han skulle bli själsläkare, freudian och psykoanalytiker.
Clarence Crafoord använder människors livsberättelser som hjälp till att ställa diagnos. Han förkastar dagens check-listdiagnoser. En utav hans tidigare böcker heter just Människan är en berättelse. Om samtalskonst.
Kärleksförsök och svek börjar med en chock! D.v.s. författarens 60-fest på Riddarhuset i Stockholm. Sonen Alexander tar bladet från munnen och avslöjar faderns alla svek och misslyckanden genom livet. (Man tänker ofelbart på en dansk film med samma tema. Festen tror jag att den hette.)
Clarence Crafoord har ännu inte hämtat sig riktigt. Efter att ha läst boken förstår man sonen bättre. Och kanske härrör bokens titel från denna tilldragelse.
En ensam uppväxt i överklassmiljö, ett liv parallellt med föräldrarnas, en mor som var närvarande men ändå inte där riktitgt för honom på samma sätt som barnjungfrun.
De tidiga förälskelserna och flickvänner ägnas stort intresse. Han tycker bara om långa slanka flickor. På sidan 101 skriver själsläkaren: "Jag har alltid varit rädd för och misstrott fetmande människor, övertygad om att deras överviktighet är ett sätt att förtrycka folk omkring sig, inte respektera andra, att breda ut sig gränslöst kring omgivningen, ofta både i sitt högljudda tal som invaderar medmänniskor och i sitt fysiska anspråk på utrymme i olika avseenden, ofta på andras bekostnad"
Får en psykiater hålla sig med sådana fördomar?
Man undrar om han valt patieneter efter BMI?
I andra hälften av boken får man en livfull skildring av yrkeskarriären och de olika arbetsplatserna. Då och då inflikas något om en ny hustru och ett eller flera nya barn.
Den första hustrun hade han egentligen inte tänkt gifta sig med. Det var hon som valde ut honom som far till sina barn...
Om den här boken tycker jag:
Intressant? Ja.
Sympatiskt? Nej!

lördag 8 maj 2010

Maria Eleonora, 41, retar gallfeber på Axel Oxenstierna


Varför kan man läsa så mycket om Gustav II Adolf och hans dotter drottning Kristina, men så lite om Maria Eleonora av Brandenburg (1599-1655) hustru och moder?
Hon var visserligen vacker men betecknades som hysterisk och galen. Den bilden befästes under 1800-talet och ingen har hittills brytt sig om att föröka revidera den förrän nu Moa Matthis, feministisk författare och kulturskribent. Maria Eleonora. Drottningen som sa nej heter hennes mycket intressanta och lättillgängliga bok. Den skildrar en kvinna som hade att kämpa mot den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna och hela gubbförmyndarregeringen. Undra se´n på att hon tog till tårarna? Vilka andra vapen hade hon? Äktenskapet med Gustav II Adolf var i och för sig inte olyckligt men han var ju däremot alltför upptagen av krigföring.
Och 1632 blev Maria Eleonora änkedrottning. Hon vantrivdes hela tiden i det kalla Sverige och längtade hem till Tyskland. 1640 genomför hon en välplanerad rymning till det danska Gotland. Senare kallades hon tillbaka av Drottning Kristina, som varit nio år när hon skildes från sin mor på grund av dennas dåliga inflytande på den blivande regenten.
Vidare läsning i ämnet:
Marita Jonsson, Abdikationen (Historisk roman om drottning Kristina)
Kristina, Brev och skrifter
Marie-Louise Rodén, Drottning Christina
Sverker Oredsson, Gustav II Adolf

Vad betyder väl några bibliotekarier mot en tulipanaros på biblioteket?


Ny älgdemonstration
Stockholms aningslösa kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt, FP, tycker att biblioteken ska utöka öppettiderna samtidigt som personalstyrkan skärs ner.
3/4 av personalen har skrivit under en begäran om minskade öppettider och ett stopp för ytterligare nedskärningar av personalen.
Två nya tunnelbanebibliotek ska öppnas och biblioteket vid Medborgarplatsen ska byggas om. Hur kan man både utöka och minska på en gång?
Madeleine Sjöstedt säger att man ibland måste satsa på vissa delar av verksamheten och då får personalen stå tillbaka. Biblioteken måste moderniseras. Madeleine Sjöstedt säger att hennes fokus inte ligger på bibliotekarierna utan på medborgarna. Halleluja!
För medborgarnas skull borde Madeleine Sjöstedts fokus ligga på biblioteksverksamheten.
Biblioteksverksamhet är inte detsamma som antal öppettimmar

Fortsättning på förlagsdebatten


onsdag 5 maj 2010

Bra rutet, Per Gedin!

Så här tycker Per Gedin
http://http//www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/en-fartblind-bokbransch_4650965.svd

och så här svarar förläggarna:
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/vi-varnar-bredd-och-kvalitet_4665041.svd

Sista ordet lär inte vara sagt, men det är jättebra att någon sagt det första.

söndag 2 maj 2010

Non serviam

Kjell Espmark, Minnena ljuger

Karin Thunberg intervjuar:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/en-sann-lognare_4609197.svd


Det blir Kjell Espmark som får 2010 års Tranströmerpris. Priset delas ut vartannat år av Västerås stad i poeten Tomas Tranströmers anda.Kjell Espmark är poet, författare och ledamot av Svenska Akademien.Han får priset "för att han i ett orfiskt trots, med en inträngande känslans fantasi sjunger tillbaka de av historien utplånade och de av makten krossade i ett lyriskt verk om kärlekens och dödens återsken hos de levande."

Den sjunde maj får Kjell Espmark motta priset på 100 000 kronor vid en ceremoni i Västerås konserthus.

Mats Gellerfelt recenserar Minnena ljuger:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/arligt-om-lomska-minnen_4654299.svd

Göran Sommardahl i Kulturnytt:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3668414


Själv har jag skam till sägandes aldrig läst något av Kjell Espmark tidigare, men det tänker jag reparera nu. Vissa kristallklara formuleringar och skarpa insikter lockar till fördjupad bekantskap. Poesi eller prosa? Förmodligen både och.

Visst finns det anledning att vara misstänksam mot det man tror sig minnas. Minnen bearbetas och förändras med tid och erfarenhet. Hur? och varför? är det intressanta. Det är ingen medveten förvanskning. Det går av sig självt. Kjell Espmarks barndom var en enda otrygghet. Föräldrarna skildes när han var fyra år. Han blev far åt sin lillebror och de båda pojkarna fick hela tiden lyssna till moderns hot om självmord. Troligen var det ett sätt att lätta på trycket för att inte explodera, men det kunde ju inte de små gossarna veta. Undantaget var när pojkarna var sjuka. Då var mor idel omsorger. Som vuxen kunde Kjell Espmark förstå att modern dragit ett tungt lass. Hon försörjde familjen bl. a. genom att skriva noveller för Hemmets Veckotidning. Dessutom utbildade hon sig till tandläkare.

Kjell Espmark är framför allt tveksam till sina barndomsminnen förefaller det. Vad det gäller yrkeslivet som litteraturvetare och som innehavare av stol nr 16 i Svenska Akademien tycks han vara mera säker på sin sak. Kanske beroende på minnesanteckningar och dagböcker?
Som läsare kan man bli tveksam till att författaren alltid tycker sig ha blivit missförstådd och motarbetad. Ingen har sett honom som den han verkligen är. Men intrigerna i de litterära kretsarna ter sig ovärdiga och man förstår att de infama angreppen måste ha känts mycket sårande.

De rena familjeangelägenheterna är Kjell Espmark sympatiskt nog försiktig med. Den nya lyckan med Monica Lauritzen från SR P1 och den goda kommunikationen med de egna barnen kan man bara gratulera till. Och säkert kommer det flera alster av den vitale professorn i litteraturvetenskap som en gång i tiden bytte juridiken mot litteraturen.