Radions tryggaste röst

Redan som mycket ung (och då menar jag nästan barn) var jag en idog P1 - lyssnare och dessutom intresserad av människor och människors liv.  Så småningom hittade jag ett program som jag tyckte mycket om, nämligen  Människor emellan där Lis Asklund besvarade människors frågor om olika slags problem och livsfrågor.  Det programmet hade hon i tolv år. Lis Asklund föddes 1913 och dog när hon var 92. Hon var i rakt nedstigande led släkt till Erik Gustav Geijer; syster till Olof Lagercrantz och därmed faster till David och Marika Lagercrantz. Lis Asklund utbildade sig till kurator och rödakorssyster och arbetade tidigt med abortfrågor och sexualupplysning för unga. Hon blev en av landets första sjukhuskuratorer. Hon rapporterade om missförhållanden för funktionshindrade barn på Eugeniahemmet. Det väckte en våldsam debatt. Hon tyckte också att man skulle uppgradera begreppet lättsinnig! Man ska tillåta sig att vara lite mera lekfull och inte bara duktig hela tiden. Jag minns så väl hennes karaktäristiska, lugnande röst och kloka ord. Hela Sveriges biktmoder, har hon kallats. Vid 67 års ålder väckte hon uppseende genom att följa ett råd hon givit många andra nämligen att bryta upp ur ett dött äktenskap. I fyrtio år var hon gift med författaren Erik Asklund innan hon till slut valde att leva ensam. Om detta skrev hon boken Uppbrott. 

En senkommen ros till Lis Asklund

När allt rasar

"...Pappa är med när läkarna ger mamma beskedet. Hon blir så förtvivlat ledsen och frågar med en gång hur vi mår. Vem kan egentligen leva sig in i hur det är att få veta att ens tid är utmätt i nästan exakta dagar, om man inte själv varit där? Vad som händer med en människa som får veta att det är nu, inte sedan? Orättvisan i att behöva gå så tidigt. Jag kan inte förstå det, bara älska henne. När vi får träffa henne är hon blek och svag. Vi får ransonera tiden och gå in fem minuter var. För att säga adjö, om det redan skulle hända något. Hon har borstat håret och ler när jag kommer in.
"Vad jag älskar dig, Lill - Ettan, minns det nu och för alltid", säger hon. Jag gråter och håller hennes huvud i mina händer. Strax har mina fem minuter gått och jag måste lämna henne. Att lämna henne då med vetskapen om att det är mycket möjligt att det är sista gången, river själen ur kroppen. Jag får andnöd och gömmer mig i det kalla trapphuset för att sippa möta någon..."

Smakebiten kommer från sidan 134 i Marit Sahlströms debutroman Och runt mig faller världen som handlar om en familj i kris. HÄR finns fler smakebitar på bokbloggen Flukten fra virkeligheten

Friheten och fisken

Köpingen, som i verkligheten lär vara Isafjördurär en liten ort på Island som ligger nära havet och vid foten av fjället. I ett fiskeläge strax intill bor den faderlöse Pojken medan  mor och syster bor på andra sidan berget. Brodern finns på annat håll. Bäste vännen Bárdur, som läser Det förlorade paradiset av John Milton, glömmer under en fisketur sin kjortel hemma och fryser ihjäl under ett oväder. Pojken är otröstlig och funderar på om livet är värt att leva; "... övergiven av alla utom Gud, och Gud finns inte". Några av de äldre fiskarena rasar över hur man kan lägga sin tid på något så onödigt som läsning. Men det finns undantag. Den blinde Kolbeinn har 400 böcker.  Honom får man läsa högt för medan han dricker kaffe ur en mugg som tillhört den engelske poeten William Wordsworth. Den alltför godhjärtade handelsmannen Snorri älskar musik. Författaren Jón Kalman Stefansson är en magiker vad det gäller orden. Man blir förtrollad. Himmel och helvete är första delen i trilogin om Pojken, som aldrig heter något annat. I förbifarten nämns att han är i tjugoårsåldern. Det är ett hårt och kärvt liv, upplyst av vänskap, läsning, vackert väder (ibland) och fiskelycka (ibland). Bäst är Stefansson när han beskriver havet, båtarna, rodden, torskfisket och kampen för livet ute till havs.

Till mamma o. dyl.

"Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?" undrar Annika i sin Bokbloggsjerka 6 - 9 mars. Läs mer HÄR!
Mitt svar blir att det gör jag så klart. Liksom jag läser motton, litteraturförteckningar, register, noter och tack. Ibland förstår man direkt vem som åsyftas i dedikationerna; ibland inte. 
Jag väljer den engelske författaren John Cowper Powys (1873 - 1963) dedikation till sin mor i Självbiografin som kom ut 1934 (på svenska 2009). Powys anses vara Thomas Hardys arvtagare och den första romanen han gav ut, Wood and Stone 1915, tillägnades också Thomas Hardy. De rörde sig i samma landskap, Dorset, och det har också stor betydelse i deras romaner. Thomas Hardy skapade ju sitt eget fiktiva landskap som kallades Wessex. Några av John Cowper Powys romaner fick också beteckningen Wessex - romaner.

Tillägnas
Mary Cowper Powys
vars anda jag följt
i min
enda återhållsamhet
i denna
bok 

Den dedikationen berättar en del både om honom och henne.
Omslaget "A View on the Dorset Coast" är gjort av systern Gertrude Powys.

Bloggstafett 8 mars

Dags för ny Bloggstafett! Anmäl dig på Kulturkollo så får du en tid för ditt inlägg och ett schema över alla inlägg. Jag har varit med en gång tidigare och det var riktigt roligt. Gå med du också!

Utlottning på Kulturkollo

KULTURKOLLO lottar ut Förlorade själar av Nadifa Mohamed. Boken tilldrar sig i Somalia på -80 - talet. Dragning blir det på söndag  8 mars på Internationella Kvinnodagen. Klart att jag vill delta!

Om inte om hade varit

Kate Atkinson föddes 1951. Hon slapp alltså uppleva andra världskriget själv, men hon tyckte att alla som varit med talade väldigt lite om det. Efterkrigstiden var besvärlig nog, antog hon. I Liv efter liv tar hon ett helhetsgrepp på europeisk historia från 1910 till 1967. Och hon gör det på sitt eget speciella sätt med uppbruten kronologi och en huvudperson, Ursula nr tre i familjen Todd,  som lever det ena livet efter det andra och dör gång på gång. "Historia handlar hela tiden om alla "tänk om", låter hon en person säga i en diskussion. I början försöker jag hålla reda på allt, men ganska snart ger jag upp och bara läser, läser, läser. Det är intressant, kvickt, skickligt och otroligt medryckande. Ursula föds en snöig februaridag 1910. Hon blir sin fars lilla björn och hon är den Liv efter liv framför allt rör sig kring. Den övriga familjen, fadern den charmerande Hugh, modern den vassa Sylvie, systern Pamela som är Ursulas närmaste vän, den odräglige brodern Maurice, småbröderna Teddy och Jimmy och den otroligt roande och äventyrliga faster Izzy som alltid överraskar - alla representerar de olika sätt att tackla livet och tiden. Atkinson är enligt Hilary Mantel "outtömligt genial" och Liv efter liv är enligt Daily Mail "en svindlande, bländande kraftprestation". Jag kan bara instämma. Kate Atkinson lämnar en kommentar till romanen samt redovisar källor. Vill man läsa mer om Liv efter liv hänvisar författaren till sin HEMSIDA
Det är alltid svårast att skriva om de böcker man tycker bäst om. Liv efter liv är inget undantag. Så - läs själva!