Helgfrågan v. 32

Mia på bloggen Mias bokhörna undrar:

Vad ser ni framemot att göra i höst?

Bonusfråga: Fredag innebär lite mys för oss i familjen och då kan det bli något extra gott. Jag är extra svag för chips och ostbågar. 

Vad är du svag för i godis eller snacksväg?

Jag ser fram emot en vacker höst och förhoppningsvis en del träning, en syskonträff i Blekinge och en massa fin läsning. Och så hoppas jag på trattkantareller. Har inte funderat så mycket på hösten ännu. Funderingarna har mest gällt vart sommaren tagit vägen?

Bilden lånad HÄR

Bonusfrågan: Något extra gott för mig är vin, choklad och körsbär

Hett i hyllan

"Vad som börjat som en tillfällighet hade utvecklats till en tradition: den sjätte juli är det middag med Ramsey Acton på hans födelsedag. Fem år tidigare hade Irina arbetat på en barnbok tillsammans med Ramseys dåvarande hustru Jude Hartford. Jude hade skickat ut en trevare på det sociala planet, och i stället för den lättvindiga låtsasleken "vi måste verkligen se till att träffas någon gång", så typisk för London och som kan fortgå i all oändlighet utan någon överhängande fara för att man ska behöva klottra ner tid och plats i sin kalender, tycktes Jude ha satt sig i sinnet att de skulle gå ut alla fyra så att hennes illustratör fick träffa hennes man Ramsey. Eller, nej - hon hade sagt "Min man, Ramsey Acton." Valet av uttryck hade varit mycket distinkt. Irina antog att Jude på det tröttsamt feministiska sättet satte en ära i att inte ta sin mans efternamn. Men det är förstås aldrig lätt att imponera på okunniga människor." Från sidan 7 i Dagen efter av Lionel Shriver.

Monika på bloggen Bokföring enligt Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Sparsmakat författarskap

Bild från Kabusa böcker

Författaren Margareta Lindholms roman, Vi är bara besökare här, kom ut 2006. Den handlar om Julia som varit hemlig agent. Hon har fortfarande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Man blir så glad; inte bara för Julias skull. Miranda behöver någon som har tid med henne. Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Margareta Lindholm är född 1960 och forskar i genusvetenskap i Göteborg. Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.  
Jag går över det frusna gräset är titeln på en roman av Margareta Lindholm som kom ut 2009 och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan. Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar hos en prästfamilj där hon blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man  varför. Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord. I Skogen, 2010, skildrar Margareta Lindholm varsamt ett äldre syskonpar, Bror och Maria, som av omständigheterna och utveckligen  tvingas överge sin stuga i skogen för att flytta till ett äldreboende i samhället. De har ingen naturlig plats i tillvaron längre. En ung, oerfaren socialsekreterare försöker ordna för dem.
Monsieur Leborgne är en man i trettioårsåldern som lider av oförklarliga anfall och mister talförmågan. Så småningom blir han alltför svårskött i hemmet och hamnar på Hospice de Bicêtre. Dit kommer neurologen Paul Broca som kommer att ägna sin forskning åt det här fallet, vilket gav upphov till fenomenet "Brocas  område", hjärnans motoriska talcentrum. Denna verkliga historia handlar Margareta Lindholms inkännande roman Tan om.
I Emilys porträtt berättar Margareta Lindholm om den irländska flickan Erin som hamnar hos systrarna Brontë i Haworth. Hon fäster sig allra mest vid Emily, som spelar piano och skriver om nätterna. Erin tecknar och hon beskriver även Emily med ord. Hon observerar systrarnas skrivande, broderns dryckenskap och faderns sorg över sonens öde. Intressant, men inte den bästa av Lindholms böcker. Margareta Lindholm har även skrivit facktexter och fler romaner.

Läsutmaningarna - hur går det?

Mer än halva året har passerat. Några månader återstår av läsutmaningstiden, men som vi alla vet så går tiden väldigt fort. Vart tog sommaren vägen, till exempel? Knappt hade den börjat förrän den var slut. Eller - kanske det var så att den aldrig kom? I alla fall kände jag nu att det var dags att kolla upp hur det står till på läsutmaningssidan. Sammanfattningsvis: Inte katastrofalt, men

kunde varit bättre. Lyrans feministsommar är snart slut. Jag har läst fem titlar, men tror att det kommer att bli ett par till.

J. M. Holmström: 17 författare att återvända till: 8 titlar lästa. Återstår 9

Ugglans 3 x 3: Av 9 titlar har jag läst 8. Nr 9 påbörjad.

Koko på bloggen En kattslavs dagbok  initierade läsutmaningen Kvinnliga nobelpristagare. De är 14 stycken. Jag har läst hälften. Inte så bra.

Sofies bokblogg står för årets Kaosutmaning. Av 35 uppgifter har jag 27 klara

En smakbit på söndag

"Kriminalkommissarie Harry Nelson får höra nyheten i polisradion på väg till jobbet. "Död kvinna hittad i ett dike utanför Walsingham. Personal till platsen." Medan han gör en handbromsvändning sköljer en rad motstridiga känslor över honom. Han beklagar förstås att en person är död, men kan samtidigt inte låta bli att känna en ilning av förväntan och en lättnad över att slippa morgonmötet med polisintendent Gerald Whitcliffe för att gå igenom verksamhetsmålen för föregående månad. Nelson är chef för Roteln för grova brott, men i själva verket är det tunnsått med sådana i King´s Lynn med omnejd. Och det är ju bra, konstaterar han för sig själv samtidigt som han sätter på sirenerna och gasar på i morgontrafiken , men det gör å andra sidan att jobbet blir lite tråkigt. " Från sidan 15 i En kvinna i blått av Elly Griffiths

Helgfrågan v. 31

Mia på bloggen Mias bokhörna ställer två frågor: Finns det någon bok du sett på bloggar eller Instagram på sista tiden som du blivit nyfiken på?

Bonusfråga: Har du någon ägodel som du håller extra kärt?

På första frågan svarar jag: Nina George, Den lilla bokhandeln i Paris,  har jag läst om  på många bloggar och blivit sugen på att läsa. Allt som handlar om böcker, bokhandlar, bibliotek och antikvariat är intressant. Två systrar av Åsne Seierstad är det många som skrivit om på sina bloggar och den vill jag gärna läsa.

Bilden lånad från digitalt museum.se

Bonusfrågan: Jag har många ägodelar jag tycker mycket om. Datorn och min iPhone använder jag dagligen och mycket och dem vill jag verkligen inte mista. I all synnerhet som jag har så många bilder där.  Och jag skulle bli väldigt ledsen om jag förlorade mina gamla fotoalbum. Svaret på frågan är alltså: Mina bilder.

Eufori

Idag lästes Gunnar Ekelöfs dikt Coda ur Köp den blindes sång som Dagens dikt. Jag blev då påmind om Gunnar Ekelöf och att det var länge sedan jag gjorde ett lyrikinlägg, så jag väljer en annan dikt av Gunnar Ekelöf som jag också tycker mycket om.

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken, löven så stilla mot himlen...
Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det den sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger ... Det är som om blommorna trängde sig närmare,
närmare och närmare ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

__________

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

Ur Färjesång, 1941